PARIS Vid lunchtid första onsdagen i november är det stor uppståndelse på det lilla torget Place Gaillon nära Opera Garnier. Runt torget och på tvärgatorna står TV-bussar med riggade parabolantenner på taket.

Inne i restaurang Drouants foajé är en skog av kameror och mikrofonspön riktade mot trappan, som leder upp till övervåningen. Snart ska sekreteraren i Goncourtakademien komma nedför trappan för att berätta vem som är årets pristagare.

Precis klockan 13.00 står han där och läser upp en kort deklaration.

I sista omgången har det varit fyra kandidater till priset. Samtliga befinner sig nu i närheten. Därför dröjer det inte länge förrän taxin med den utvalde anländer.

Under ett obeskrivligt tumult leds pristagaren till den runda matsalen, där akademins tio ledamöter just har avverkat förrätten på sin årliga pristagarlunch.

Därinne vidtar en kaotisk presskonferens. Pristagaren ansätts med frågor från alla håll och får på alla möjliga sätt tala om hur lycklig han är.

Och lycklig har han anledning vara. Visserligen är prissumman ytterst modest, 10 euros. Men prisboken kommer inom den närmaste tiden att sälja i flera hundra tusen exemplar.

Årets pristagare heter Alexis Jenni. Han är en biologilärare från Lyon, som kallar sig själv ”söndagsförfattare”. Titeln på hans prisbelönta bok är L’Art français de la guerre.

Igår var Korrespondenternas medlem Thomas Gustafsson på Publicistklubbens månatliga möte, där det framkom att det nu är för sent att  försöka köra med svenska pekpinnar mot Etiopien i fallet med de två svenska fängslade journalisterna. Regeringen har missat chansen. Nu återstår bara en sak trodde experter: Att Johan och Martins närmaste anhöriga kom ner och på plats vädjade för sina söner. Det skulle ge en annan bild av dem.

Problemet är därmed pengar. UD betalar inte ens advokaterna de fixat, ingen tidning eller annan uppdragsgivare kommer att betala något då de är frilansare.

På reportrar utan gränser finns en insamling. Donera och hjälp!

http://www.reportrarutangranser.se/artikelarkiv/78-arkiv/687-stoed-johan-och-martin-i-etiopien

FOTO: Hanna Sistek

Tio år efter attackerna mot World Trade Center i New York  2001 känns efterdyningarna ännu av. Hanna Sistek talade med amerikaner om ”kriget mot terrorn”, hur det har påverkat samhället och vad de väntar sig nu.

Läs repet i Arbetaren Zenit

Kolla även in veckans Etc för en längre version.

 

 

 

 

Ilskna cyprioter demonstrerar kväll efter kväll utanför presidentpalatset i Nicosia. De är rasande över att 98 containrar med sprängämnen kunde placeras på en flottbas utan skydd för väder och vind i två och ett halvt år nära Cyperns största kraftverk.

I måndags den 11 juli exploderade sprängämnena och förstörde samtidigt det närligande kraftverket som stod för över 50 procents av Cyperns energi. Smällen var så kraftig att fönster och dörrar förstördes i hus en mil bort. 12 män omkom, brandmän och soldater på basen, de flesta unga. Över 60 skadades varav två livshotande.

Containrarna med vapen fanns på en båt från Iran på väg till Syrien när det uppbringades av ett amerikanskt flottfartyg och tvingdes in till hamn på Cypern. Motvilligt accepterade regeringen att ta emot lasten. Presidenten vill hålla sig väl med såväl Syrien som Iran och Ryssland. Sedan blev den stående på ett gärde. Ett par soldater fick i uppdrag att spruta vatten på den efter varningar om att allt kunde explodera.

Nu lever Cypern med minst ett elavbrott, ofta två, på två timmar om dagen. Sjukhus, polis oh turister prioriteras. Plötsligt upptäcker alla hur beroende vi är av elektriciteten. Luftkonditioneringsanläggningar får inte användas trots att temperaturen i Nicosia nu är cirka 40 grader.

Kiosker och affärer har skaffat egna kompressorer för att inte varorna i kyldiskarna ska förstöras under elvabrotten. De flesta har släckt belysningen så det är ganska mörkt inne. I de trafikerade gatukorsningarna blir det kaos varje gång ljusen släcks innan polis hinner fram. Ingen vet när strömavbrotten kommer att inträffa.

Men det är mycket mer som inte fungera. När jag inte kunde jobba en dag på grund av ett elavbrott tänkte jag gå och simma. Men simbassängen var stängd eftersom pumparna inte fungerar utan el. Bara gammaldags telefoner funkar. De andra behöver ju el. Vatten i vattenkylarna blir varmt för att nämna några småsaker.

Allt detta gör folk så rasande att de demonstrerar kväll efter kväll utanför presidentpalatset. De kräver att presidenten tar sitt ansvar. Många vill att han ska avgå.

 

Sitter i solen på Stanford-universitetets campus. Killen bredvid knappar på sin iPhone, kvinnan bakom bläddrar sin iPad och i kafeterian brer ett stim av silverfärgade Mac:ar ut sig.

Jag är här på konferens om innovationsjournalistik, framtidens kommunikation, kollektiv intelligens och you name it.

”2020 räknar vi med att allt som kan dra nytta av en nätverksuppkoppling kommer att vara uppkopplat”, spår Ericssons teknikchef Åke Ericsson på en av sessionerna.

Han målar upp följande scenario: du är på väg hem från jobbet och funderar du på vad du ska laga till middag. Det går att kommunicera med innehållet i ditt kylskåp (via RFID-taggar, eller radiofrekvens-identifieringsetiketter) och jämföra med olika recept online. En applikation i mobilen räknar ut vad du saknar och vips så har du inköpslistan!

All information kommer att sparas i det så kallade molnet – enorma serverstationer som nås via nätet – istället som idag på datorns hårddisk. Företagen kommer att krympa sina kontor, då den mobila tekniken tillåter de anställda att vara ute och träffa kunder med sina iPads i högsta hugg, istället för att uggla bakom skrivbord. Spår Ericssons teknikchef.

De senaste veckorna har jag träffat människor som fått mig att ifrågasätta det kloka i hans vision.

Läs hela inlägget här »

Jag undrar hur det sett ut i Syrien idag om den politiska vår som fanns under Bashar al Assads första dagar som president fått fortsätta. Alla var optimistiska när jag då besökte Damaskus. På informationsministeriet berättade man om bankomater och internetcaféer som exempel på reformer. Oppositionspolitikern Riad Seif visade mig runt i sitt hus där han höll politiska salonger.

Men folk var fortfarande försiktiga. Jag hade tidigare blivit varnad att vara försiktig med vad jag sade, eftersom det alltid kunde finnas en hemlig polis i närheten. En kväll bad ett sällskap syrier mig att sätta mig vid deras bord. Vi talade om allt möjligt. Efter en tag frågade jag försiktigt, eftersom jag inte visste hur fritt det blivit, om de var glada över att de nu hade möjlighet att tala öppet om politik. De tittade på mig och tystnade. En man reste sig från bordet och gick. Sedan började de prata om något annat. Det var tydligt att yttrandefriheten fortfarande var begränsad. Sedan gick det bara några månader innan Riad Seif och andra satts i fängelse.

Men syrierna fortsatte att tro på Bashar al Assad och han har genomfört ekonomiska reformer. En hel del tror frotfarande att han skulle ge dem mer frihet om han kunde, men att han stoppas av det gamla gardet. Själv har jag inte en aning. Men det ser ju inte särskilt bra ut med en regim som låter armén skjuta dem som demonstrerar, som spärrar av byar och stänger av el och telefoner för att de protesterat mot regimen, som genomför massarresteringar. Det påminner starkt om hur det var när Hafez al Assad var president fastän det snart är elva år sedan han dog.

Att världen ändå inte protesterar mer än den gör beror på att alla är rädda för vad som händer om regimen faller. Hela regionen skulle påverkas. Det gäller framför allt Libanon där Syrien fortfarande spelar en viktig roll. Hizbollah och andra Syrienvänliga har ordnat demonstrationer till stöd för den nuvarande regimen. Vapnen från Iran till Hizbollah smugglas via Syrien.

De har också anklagat den förre premiärministern Saad Hariri för att att stödja och uppmuntra protesterna i Syrien. Hariri anklagade Syrien för att ligga bakom mordet på hans far Rafik 2005. Han har senare tagit tillbaka anklagelsen men är fortfarande misstänksam mot syrierna.

Turkiet, Jordanien, Irak och Israel har gränsar också mot Syrien och tittar med oro på utvecklingen. Ingen vågar förutspå någonting. Det är också svårt att få veta exakt vad som händer i Syrien eftersom inga utländska journalister släpps in. Det är bara att vänta och se.

Fängelset på USA:s största flygbas i Afghanistan har blivit nästa fångläger i ’kriget mot terrorn’, enligt människorättsgrupper. Detta sedan fångarna på den ökända Guantanamo-basen på Kuba fått rätt att höras i amerikansk domstol, en rättighet Bagram-internerna förnekas.

– I väsentliga aspekter har Bagram blivit Guantanamos tvilling, säger Hina Shamsi, chef för American Civil Liberties Unions nationella säkerhetsprojekt.

Och trots att Barack Obama vallöfte var att få slut på tortyren, så utsätts fångar för inhuman behandling på en hemlig separat inrättning – det ”svarta fängelset” på Bagram. Ex-fången Muhammad berättar för Arbetaren Zenit om sina upplevelser.

 

KABUL: Det är mitt i natten. Muhammad ligger och sover med resten av familjen, när hans fru plötsligt vaknar till. Någon sparkar på ytterdörren. Hon skakar om sin man, som inte fattar någonting, yrvaken, med rädslan som en plötslig knytnäve i mellangärdet.

–Vilka är ni? ropar han på pashto till inkräktarna.

Inget svar. Han letar rätt på sin kalashnikov och skjuter ett par varningsskott i taket.

Plötsligt exploderar ytterdörren och in väller mellan 50 och 70 amerikanska militärer, fullt utrustade med vapen och nattvision. De visar Muhammad en karta på vilken hans hus är inringad.
– Var är al Qaida-ledarna?, frågar de.

– Jag tänkte att det måste vara ett missförstånd, minns Muhammad.

De sätter på honom handfängsel och pulvriserar möblemanget i jakten på information. Rufsar sedan om hans hår och hänger på honom båda hans vapen (som han har licens för). Stoppar Muhammads fickor fulla av ammunition innan de tar bilder på den tillfångatagne ”terroristen”. Sedan får han en huva och allt blir svart. Han blir inknuffad i en helikopter. Efter flygturen väntar en lång och skumpig bilfärd innan kåpan slutligen tas av.

Muhammad befinner sig inne på USA:s hemliga fängelse, fast det förstår han först långt senare.

Fortsätt läsa på Arbetaren Zenits sajt