Archives For author

Ilskna cyprioter demonstrerar kväll efter kväll utanför presidentpalatset i Nicosia. De är rasande över att 98 containrar med sprängämnen kunde placeras på en flottbas utan skydd för väder och vind i två och ett halvt år nära Cyperns största kraftverk.

I måndags den 11 juli exploderade sprängämnena och förstörde samtidigt det närligande kraftverket som stod för över 50 procents av Cyperns energi. Smällen var så kraftig att fönster och dörrar förstördes i hus en mil bort. 12 män omkom, brandmän och soldater på basen, de flesta unga. Över 60 skadades varav två livshotande.

Containrarna med vapen fanns på en båt från Iran på väg till Syrien när det uppbringades av ett amerikanskt flottfartyg och tvingdes in till hamn på Cypern. Motvilligt accepterade regeringen att ta emot lasten. Presidenten vill hålla sig väl med såväl Syrien som Iran och Ryssland. Sedan blev den stående på ett gärde. Ett par soldater fick i uppdrag att spruta vatten på den efter varningar om att allt kunde explodera.

Nu lever Cypern med minst ett elavbrott, ofta två, på två timmar om dagen. Sjukhus, polis oh turister prioriteras. Plötsligt upptäcker alla hur beroende vi är av elektriciteten. Luftkonditioneringsanläggningar får inte användas trots att temperaturen i Nicosia nu är cirka 40 grader.

Kiosker och affärer har skaffat egna kompressorer för att inte varorna i kyldiskarna ska förstöras under elvabrotten. De flesta har släckt belysningen så det är ganska mörkt inne. I de trafikerade gatukorsningarna blir det kaos varje gång ljusen släcks innan polis hinner fram. Ingen vet när strömavbrotten kommer att inträffa.

Men det är mycket mer som inte fungera. När jag inte kunde jobba en dag på grund av ett elavbrott tänkte jag gå och simma. Men simbassängen var stängd eftersom pumparna inte fungerar utan el. Bara gammaldags telefoner funkar. De andra behöver ju el. Vatten i vattenkylarna blir varmt för att nämna några småsaker.

Allt detta gör folk så rasande att de demonstrerar kväll efter kväll utanför presidentpalatset. De kräver att presidenten tar sitt ansvar. Många vill att han ska avgå.

Jag undrar hur det sett ut i Syrien idag om den politiska vår som fanns under Bashar al Assads första dagar som president fått fortsätta. Alla var optimistiska när jag då besökte Damaskus. På informationsministeriet berättade man om bankomater och internetcaféer som exempel på reformer. Oppositionspolitikern Riad Seif visade mig runt i sitt hus där han höll politiska salonger.

Men folk var fortfarande försiktiga. Jag hade tidigare blivit varnad att vara försiktig med vad jag sade, eftersom det alltid kunde finnas en hemlig polis i närheten. En kväll bad ett sällskap syrier mig att sätta mig vid deras bord. Vi talade om allt möjligt. Efter en tag frågade jag försiktigt, eftersom jag inte visste hur fritt det blivit, om de var glada över att de nu hade möjlighet att tala öppet om politik. De tittade på mig och tystnade. En man reste sig från bordet och gick. Sedan började de prata om något annat. Det var tydligt att yttrandefriheten fortfarande var begränsad. Sedan gick det bara några månader innan Riad Seif och andra satts i fängelse.

Men syrierna fortsatte att tro på Bashar al Assad och han har genomfört ekonomiska reformer. En hel del tror frotfarande att han skulle ge dem mer frihet om han kunde, men att han stoppas av det gamla gardet. Själv har jag inte en aning. Men det ser ju inte särskilt bra ut med en regim som låter armén skjuta dem som demonstrerar, som spärrar av byar och stänger av el och telefoner för att de protesterat mot regimen, som genomför massarresteringar. Det påminner starkt om hur det var när Hafez al Assad var president fastän det snart är elva år sedan han dog.

Att världen ändå inte protesterar mer än den gör beror på att alla är rädda för vad som händer om regimen faller. Hela regionen skulle påverkas. Det gäller framför allt Libanon där Syrien fortfarande spelar en viktig roll. Hizbollah och andra Syrienvänliga har ordnat demonstrationer till stöd för den nuvarande regimen. Vapnen från Iran till Hizbollah smugglas via Syrien.

De har också anklagat den förre premiärministern Saad Hariri för att att stödja och uppmuntra protesterna i Syrien. Hariri anklagade Syrien för att ligga bakom mordet på hans far Rafik 2005. Han har senare tagit tillbaka anklagelsen men är fortfarande misstänksam mot syrierna.

Turkiet, Jordanien, Irak och Israel har gränsar också mot Syrien och tittar med oro på utvecklingen. Ingen vågar förutspå någonting. Det är också svårt att få veta exakt vad som händer i Syrien eftersom inga utländska journalister släpps in. Det är bara att vänta och se.

Egyptens president Hosni Mubarak avgick till sist efter 18 dagars demonstrationer i Egypten. Mellanöstern kommer aldrig att bli det samma. Men hur och var andra förändringar kommer att ske är svårt att förutsäga. Länderna är olika.

Det är heller långtifrån självklart att religionen kommer att ta överhand som många kommentatorer tycks tro och att Iran är någon sorts föredöme. Istället för revolutionen 1979 är det snarare demonstrationerna efter det manipulerade presidentvalet förra året som beundras.

I Egypten är det muslimska brödraskapet den bäst organiserade oppositionsgruppen. Men om det muslimska brödraskapet skulle vinna valet är det inte heller säkert att de vill införa sharialagar och annat. Medlemmarna har ett brett spektrum av åsikter.

Bland de unga i arabvärlden är det i dag snarare Turkiet än Iran som är ett föredöme. Turkiet är ett muslimskt land med ett muslimskt regeringsparti men samtidigt en demokrati. Religionen är något privat.

Det är faktiskt så att regimen i Iran inte heller går säker.. President Ahmadinejad säger att det är USA och Israel som förlorat på utvecklingen i Egypten. Men det kan lika gärna vara han själv. Det vet han. Oppositionsledarna har satts i husarrest sedan de ville ordna en stöddemonstration för Egypten.

Israel kommer att förlora på utvecklingen. Israelerna kommer säkert att ångra att Osloavtalet aldrig genomfördes. Ilskan över hur Israel behandlar palestinierna är något som hela arabvärlden delar.

Men ingen bland demonstranterna har sagt att de vill säga upp fredsavtalet med Israel. Det är bara att vänta och se vad som händet näst.

NICOSIA. Spionhärvan i USA har förgreningar ända till Cypern. En elfte medlem i spionringen greps i tisdags när han försökte lämna landet. Men en domstol släppte mannen mot borgen varpå han genast försvann.

Christopher Robert Metsos, 54, med kanadensiskt pass, hade kommit till Cypern på semester en dryg vecka tidigare. Troligen försökte han lämna landet när han hörde om arresteringarna av de tio som misstänkts ha spionerat för Ryssland i USA. När han väntade på sitt plan till Ungern grep polisen honom sedan han efterlysts av Interpol för spioneri och penningtvätt. Läs hela inlägget här »

Nyligen försvann en 21-åring från sitt hotell i Ayia Napa. Han hade stannat på rummet när vännerna gick ut. När de kom tillbaka var han borta. Lyckligtvis hittades han välbehållen efer fem dagar. Men det är långt ifrån alltid som försvinnanden får ett lyckligt slut.

Vad jag funderat på i det här fallet och tidigare är att familjen inte ville att tidningarna skulle publicera namn och bild. Varför? Hur ska man kunna hitta någon om man inte vet vem det är?
Läs hela inlägget här »

Organisationen Free Gaza visste vid lunchtid i dag, onsdag, fortfarande inte hur många som skadats när den israeliska flottan bordade dess fartyg. Deras advokat i Israel hoppades få besöka dem i dag och samtidigt få veta hur många det är och hur svårt skadade de är.

De första uppgifterna i måndags talade om ett 80-tal skadade. Nu förekommer uppgifter om att det är närmare 50 som vårdas på olika sjukhus. Av dem ska en ha en kula i hjärnan och vara i ett mycket kritiskt tillstånd. De andra väntas bli återställda. Men uppgifterna är inte bekräftde.
Läs hela inlägget här »

Det råder sorg i dag på Gazaremsan. Överoptimistiskt hade gazaborna förberett firandet av båtarna som skulle byta blockaden. I stället blev ett antal av deltagarna i Gazaflottiljen dödade.

Hur många som dog är fortfarande oklart. Israel säger nio andra minst tio. Men det verkar lyckligtvis inte vara så många som man trodde i går, då de sades att 18 dödats och 80 skadats.

_ Ingen arbetar i dag. Däremot är det demonstrationer. Folk är mycket upprörda över att de som försökte hjälpa oss dödades på internationellt vatten. Ingen trodde att det skulle ske. Bara att Israel skulle försöka stoppa dem från att komma hit. De kom ju för fred, säger Amal från Gaza.

Ytterligare en båt, Rachel Corrie, är på väg mot Gazaremsan och befinner sig nu utanför kusten till Italien. Det är ett lastfartyg som går långsamt. Därför följde det inte med de andra båtarna, enligt Free Gazas organisatörer på Cypern som inte kan säga när det kan nå fram.

En annan båt ligger i hamnen i Limassol i väntan på reparation. Challenger II tog del i konvojen när det fick problem och måste gå in i hamn. Free Gazas organisatörer misstänker sabotage.

Uppgifter i dag i den israeliska tidningen Jerusalem Post stärker misstanken. Där säger Israels vice försvarsminister Manan Vilna´i att fler båtar skulle ha tagit del men stoppats.

_ Varje möjlighet att övervägdes. Det är ett faktum att det var tio färre skepp i flottiljen än vad som ursprungligen planerats, uppger han.