Jag undrar hur det sett ut i Syrien idag om den politiska vår som fanns under Bashar al Assads första dagar som president fått fortsätta. Alla var optimistiska när jag då besökte Damaskus. På informationsministeriet berättade man om bankomater och internetcaféer som exempel på reformer. Oppositionspolitikern Riad Seif visade mig runt i sitt hus där han höll politiska salonger.

Men folk var fortfarande försiktiga. Jag hade tidigare blivit varnad att vara försiktig med vad jag sade, eftersom det alltid kunde finnas en hemlig polis i närheten. En kväll bad ett sällskap syrier mig att sätta mig vid deras bord. Vi talade om allt möjligt. Efter en tag frågade jag försiktigt, eftersom jag inte visste hur fritt det blivit, om de var glada över att de nu hade möjlighet att tala öppet om politik. De tittade på mig och tystnade. En man reste sig från bordet och gick. Sedan började de prata om något annat. Det var tydligt att yttrandefriheten fortfarande var begränsad. Sedan gick det bara några månader innan Riad Seif och andra satts i fängelse.

Men syrierna fortsatte att tro på Bashar al Assad och han har genomfört ekonomiska reformer. En hel del tror frotfarande att han skulle ge dem mer frihet om han kunde, men att han stoppas av det gamla gardet. Själv har jag inte en aning. Men det ser ju inte särskilt bra ut med en regim som låter armén skjuta dem som demonstrerar, som spärrar av byar och stänger av el och telefoner för att de protesterat mot regimen, som genomför massarresteringar. Det påminner starkt om hur det var när Hafez al Assad var president fastän det snart är elva år sedan han dog.

Att världen ändå inte protesterar mer än den gör beror på att alla är rädda för vad som händer om regimen faller. Hela regionen skulle påverkas. Det gäller framför allt Libanon där Syrien fortfarande spelar en viktig roll. Hizbollah och andra Syrienvänliga har ordnat demonstrationer till stöd för den nuvarande regimen. Vapnen från Iran till Hizbollah smugglas via Syrien.

De har också anklagat den förre premiärministern Saad Hariri för att att stödja och uppmuntra protesterna i Syrien. Hariri anklagade Syrien för att ligga bakom mordet på hans far Rafik 2005. Han har senare tagit tillbaka anklagelsen men är fortfarande misstänksam mot syrierna.

Turkiet, Jordanien, Irak och Israel har gränsar också mot Syrien och tittar med oro på utvecklingen. Ingen vågar förutspå någonting. Det är också svårt att få veta exakt vad som händer i Syrien eftersom inga utländska journalister släpps in. Det är bara att vänta och se.

Annonser