Lobsang Sangay är vinnartippad i det tibetanska premiärministervalet. Han växte upp utan rinnande vatten i en flyktingkoloni och undervisar nu på Harvarduniversitetet. Han vill nå ut till kinesiska folket, inte bara ledarna, och ses som en frisk fläkt av unga exiltibetaner.

DELHI: Med Dalai Lamas politiska abdikering veckan före valet fick plötsligt premiärministern för Tibets exilregering reell betydelse. Och trots att Lobsang Sangay vill följa i Hans Helighets fotspår så har han även sina egna tankar kring hur Kina kan tacklas.

”Se Kina som en pyramid. Börja med att influera toppen, men om det är svårt så försök med botten istället”, säger han.

Eller mitten för den delen. Lobsang har redan organiserat sju internationella konferenser kring Tibetfrågan på Harvarduniversitetet i USA och vill nu att dialogen ska föras på alla nivåer i samhället.

”Tibetaner och deras vänner över hela världen behöver ta alla initiativ till dialog”, säger han, när vi träffas över en kaffe i den indiska huvudstaden Delhi.

Läs porträttet i Amnesty Press

Valet hölls den 20 mars men resultatet kommer att dröja ytterligare minst någon månad.

Annonser

Offentlighetspripen, säger vi på svenska. Det låter lite tungt, lite kommunalt och så är det ju så oerhört historiskt förankrat. Redan 1766, och allt det där.

Danskarna talar om ”aktindsigt”, alltså insyn i handlingar.  Deras lag är yngre, mycket yngre och svagare än den svenska och för övrigt på att urholkas rätt dramatiskt. Men det får bli en senare historia.

På engelska, efter amerikansk förebild heter det FOI (Freedom of Information) Och så blir en en ansökan enligt nämnda lag eller liknande lätt till verbet foia.

Nog om detta.

Från och med nu ägnar vi oss åt wob, det vil siga vi wobbar.

?

Jo, vilket torde vara uppenbart  för alla nederländsktalande  (en grupp till vilken jag sagt i parentes inte hör) . Men wob är den användbara kortformen av Wet Openbaarheid van Bestuur – lag om administrativ öppenhet.

Och när initiativ, drivkraft och inte minst ekonomisk hjälp kommer från  nederländsktalande flamländare, i det här fallet stiftelsen Pascal Decross Fund så adopterar man gärna ett så praktiskt uttryck.

Mer om detta, om hur det fungerar i olika länder, om hur man bär sig åt, och hur vi kan lära av varandra hittar man här.

Det var egentligen bara det jag vill säga.

Reklam alltså, fast inte kommersiell och med rätt goda syften.

Har under några dagar bussats runt av brittiska utriksministeriet för att spana in OS-förberedelserna i östra London. Anledningen var så klart att den officiella nedräkningen nu börjat: bara 500 dagar kvar. I går avtäcktes den officiella klockan på Trafalgar Square. I dag avslutades kalaset med fyrverkerier och snittar i BT-tornet i centrala London.

För mig som bor två stationer från OS-parken är det inte utan att man dras med av entusiasmen. Britterna har sin  vana trogen lyckats hitta sitt eget sätt att ta sig an utmaningen. De hoppas nu skapa en ny standard för hur jätteevent som det här kommer att anordnas i framtiden. Mer om detta senare.

För tillfället är den största utmaningen att få tag i en biljett. Av de totalt 8,8 miljoner biljetterna fördelas bara en liten del till omvärlden, resten ska i teorin gå till britterna. Men eftersom Storbritannien är ett EU-land vore det såklart diskriminering om inte även andra EU-medborgare hade rätt att registrera sitt intresse. Kampen om biljetterna är således öppen även för svenskar, som tävlar på samma villkor som britterna.

För att vara med i lotteriet måste man först registrera sig på London 2012:s hemsida. Sedan har man till midnatt den 26:e april på sig för att fylla i sina val. Minst är chansen till en biljett självklart till de stora evenemangen.  Hälften av de 80 000 platserna på invigningen går till VIP-gäster; typ sponsorer och kungligheter. Britterna lär också vara extra intresserade av segling, cykling, rodd och en rad andra sporter som utförs sittande och där britterna generellt presterar bra. Därför kan det vara bra att satsa sina kort på någon obskyr kvartsfinal för att öka sina chanser.

För svenskar som inte vet vad de ska välja kan det vara värt att gå efter läge. Beachvolleybollen spelas till exempel på planen utanför Buckingham Palace och Downing Street. Andra tävlingar hålls i Greenwish, rodden i Eton, osv. Tidningarna har ställt samman en rad guider, här är ett exempel: http://korta.nu/t5bsw

PARIS För tusentals afrikaner börjar drömmen om Frankrike på Rue Myrha och Rue des Poissonniers. Det är förmodligen de två mest kända Parisgatorna i Afrika.

Rue Myrha och Rue des Poissonniers är huvudstråk i Goutte d’Or – stadsdelen till vänster när man åker med metron från Barbès mot La Chapelle. Läs hela inlägget här »

I veckans nummer av Fokus skriver jag om integrationens utmaningar. Här är originalversionen av min text. Oredigerad.

Somalier är vår största invandrargrupp på senare år, som också haft det tuffast att ta sig in i samhället. Att de som kommit sedan millenieskiftet har fört med sig en allt striktare religionsutövning har inte gjort saken lättare. Men deras wahhabistiska variant av islam är ett modernt fenomen i Somalia. Fokus har grävt i de svenska förorterna och i Afrika, för att bättre förstå vad som försvårar livet för vår nyaste invandrargrupp. Och vad som får unga människor att välja terrorism i Mogadishu framför ett liv i Sverige.

RINKEBY/ANGERED/ROSENGÅRD/NAIROBI: Allahu Akhbar, Gud är stor! Böneropet klingar vackert, närmast sorgligt och den 200 personer stora massan av kvinnor böjer sig unisont till marken. De påminner om en skock fåglar i sina murriga färger, med slöjor ner till knävecken och i vissa fall fotknölarna. Kvinnorna mumlar allvarligt sina egna böner. Ceremonin är vacker.

”Salam aleikum”, hälsar jag när en ung tjej lägger upp ris och kebab åt mig utanför kvinnornas bönesal, vilket Rinkebyskolans gympahall förvandlats till. Under några heta julidagar liknar området mest ett litet Mogadishu. Afrikanska män i löst sittande vita kläder och virkade hättor och täckta kvinnor, i vissa fall med bara ögonen synliga, dominerar gatubilden totalt. Det är islamisk konferens och besökare har vallfärdat hit från hela världen, de flesta med somaliskt ursprung.

Mina bordsgrannar är flickor i tidiga tonåren som började täcka sig när de kom in i puberteten.

”Det är för att andra män inte ska se dig. Det är synd”, förklarar de med emfas.

De är födda i Sverige.

Läs hela inlägget här »

De gör det för sin familj. Pooja tjänar åtta årslöner på en nio månaders graviditet. Men än så länge är det en hemlighet – grannarna skulle inte förstå. Jag har tittat närmare på surrogatindustrin i Indien, dit allt fler västerlänningar vänder sig för att få barn.

Reportaget finns att läsa på Ottars hemsida.

 

Med mordet på minoritetsminister Shahbaz Bhatti bevittnade Pakistan sitt andra politiska dödsskjutning inom loppet av två månader. Allt på grund av landets kontroversiella blasfemilagstiftning som de mördade politikerna velat modernisera.

— Nu är vi ett land som lever i skräck, säger människorättsaktivisten I.A. Rahman.

DELHI: Shahbaz Bhatti hade gjort det till en vana att slinka ut bakvägen ur sitt hus, för att övernatta hos sin mor. Det kändes säkrare. Efter att ha uttalat sitt stöd för den kristna fembarnsmamman Aasia Bibi som i november dömts till döden i Pakistan för att ha förelämpat islam, så hotades han själv till livet.

Föga kunde Bhatti ana att attacken skulle komma på ljusan dag. Han skjöts ned på väg till jobbet i Islamabad av beväpnade män som enligt vittnen lämnade efter sig pamfletter på mordplatsen. ”Det här är straffet för den här förbannade mannen” stod det, undertecknat al Qaida och de punjabska talibanerna.

Bhatti var den andra politikern som fått sätta livet till efter Aasias Bibis kontroversiella dödsdom i november ifjol. Bakgrunden till fallet var att Bibi erbjudit sina grannar ett glas vatten när de alla plockade bär en varm sommardag 2009. De muslimska grannfruarna ska ha vägrat att dricka, då vattnet – berört av en fattig kristen – ska ha varit ”orent”. Vad som hänt därefter är oklart. Bibi förnekar att hon kränkt islam, men på grund av blasfemilagarnas utformning – det är emot lagen att upprepa eventuella kränkningar, även i rättssalen – så är det svårt att gå till botten med fallet. Vilket är precis vad människorättsgrupper har hävdat är problemet med blasfemilagarna. De är rättsosäkra och har missbrukats, inte minst av affärskonkurrenter och i landdispyter, enligt I.A Rahman, generalsekreterare på Pakistans kommission för mänskliga rättigheter, HRCP.

Läs hela inlägget här »