I veckans nummer av Fokus skriver jag om integrationens utmaningar. Här är originalversionen av min text. Oredigerad.

Somalier är vår största invandrargrupp på senare år, som också haft det tuffast att ta sig in i samhället. Att de som kommit sedan millenieskiftet har fört med sig en allt striktare religionsutövning har inte gjort saken lättare. Men deras wahhabistiska variant av islam är ett modernt fenomen i Somalia. Fokus har grävt i de svenska förorterna och i Afrika, för att bättre förstå vad som försvårar livet för vår nyaste invandrargrupp. Och vad som får unga människor att välja terrorism i Mogadishu framför ett liv i Sverige.

RINKEBY/ANGERED/ROSENGÅRD/NAIROBI: Allahu Akhbar, Gud är stor! Böneropet klingar vackert, närmast sorgligt och den 200 personer stora massan av kvinnor böjer sig unisont till marken. De påminner om en skock fåglar i sina murriga färger, med slöjor ner till knävecken och i vissa fall fotknölarna. Kvinnorna mumlar allvarligt sina egna böner. Ceremonin är vacker.

”Salam aleikum”, hälsar jag när en ung tjej lägger upp ris och kebab åt mig utanför kvinnornas bönesal, vilket Rinkebyskolans gympahall förvandlats till. Under några heta julidagar liknar området mest ett litet Mogadishu. Afrikanska män i löst sittande vita kläder och virkade hättor och täckta kvinnor, i vissa fall med bara ögonen synliga, dominerar gatubilden totalt. Det är islamisk konferens och besökare har vallfärdat hit från hela världen, de flesta med somaliskt ursprung.

Mina bordsgrannar är flickor i tidiga tonåren som började täcka sig när de kom in i puberteten.

”Det är för att andra män inte ska se dig. Det är synd”, förklarar de med emfas.

De är födda i Sverige.

En tunnelbanestation bort verkar Sahra Bergadle, som 2005 tilldelades Fadime-priset för sitt arbete med Tensta kvinnojour.

”Man får ALDRIG jobb i Sverige när man ser ut sådär”, menar hon, när vi pratar om hur kvinnor börjat klä sig allt mer ortodoxt i hennes stadsdel de senaste åren (?).

Själv bär hon en löst sittande tunika och lätt huvudduk, RayBan-brillor och tajta jeans. Men när hon åker hem till Somalia så får hon täcka sig betydligt mer, något hon aldrig behövde göra i sin ungdom.

Islam, den fullständigt dominerande religionen i Somalia, har ändrats enormt sedan fallet av diktatorn Said Barre 1991. Historiskt sett har Somalia varit sufiskt, en mer liberal variant av islam som innehåller mycket sång och dans. Religionen har haft stor betydelse i landet. Redan på 1800-talet låg religiösa samfund bakom somliga nomaders övergång till bofasthet. På så vis kunde de få mer tid över till utbildning och att fördjupa sig inom den islamska läran. Sedan blev landet koloniserat 1880, av britter i norr och italienare i söder. Det var under frihetskampen som mer wahhabistiska tolkningar av islam, även kallade salafism, först nådde Somalia. Detta kan spåras tillbaka till en pilgrimsresa som nationalistiska kämpen Sayyid Muhammads gjorde till Mecka, där han snappade de första ortodoxa influenserna. Under kolonialtiden blev klädkoden för kvinnor också striktare än tidigare. De började täcka håret och bära ett långärmat, poncho-liknande plagg, ihop med kjol och slöja.

Efter självständigheten 1960 och enandet av brittiska somaliland med de södra italienska delarna, framträdde snabbt sprickor i fasaden. Somalias norra delar kände sig marginaliserade. De röstade emot ett förslag till ny konstitution 1961 och försökte sig även på en militärkupp, som misslyckades.

Missnöjet med regeringen spreds sig sedermera till resten av landet, tills generalen Said Barre tog makten i en kupp 1969. Han förde en socialkommunistisk politik. Till en början hade han opinionen med sig, och kunde med lätthet genomföra sina ”revolutionära program” som syftade till att fria landets från klanstrukturer och kollektiva straffsystem. Barre introducerade ett latinskt alfabet 1972 och drev utbildningskampanjer. Kvinnor arvsrätt likställdes männens. Det var lättare att skilja sig. Barres omstöpning av nationen uppfattades som ett hot mot islam.

Trots modernisering av samhället så gick det utför med ekonomin under Barre.  Hans kommunistiska industriella modell hade föga framgång. När tiderna hårdnade svarade Barre med att skärpa kontrollen över landet polisiärt. Oppositionella förföljdes, människorättsbrott blev allt vanligare. Barre bröt mot sina egna anti-klan policies genom att tillsätta tjänstemän på höga poster inte baserat på kompetens, utan på släktskap till honom själv.

Början till slutet på hans regim, och den somaliska nationalismen, var när Somalia gjorde blundern att 1977 försöka återta Ogaden-regionen i väst från Etiopien. Under slagets gång blev somalierna övergina av sin tidigare bundsförvant Sovjetunionen, som plötsligt bytte sida och började stödja Etiopien, vilket ledde till en brakförlust. Den knäckte somaliernas nationella självkänsla och påbörjade den söndring som så småningom ledde till inbördeskrig.

Lokala milisgrupper började växa fram. 1988 försökte en av dessa ta kontrollen över de två största städerna i norr; Hergeysa och Burco, som en protest mot Barres militärregim. Han svarade med att bomba städerna till spillror. En halv miljon människor flydde till Etiopien. Efter regeringskollapsen 1991 hölls en klankonferens i Burco, och vad som idag kallar sig Somaliland beslöt sig för att bryta sig loss från Somalia.

Parallellt med framväxten av klanbaserade miliser så växte även en flora av religiösa grupper fram.

Barre hade föga tålamod med de radikala imamer som med saudiskt stöd började göra sitt inträde till Somalia under 70-talet. Men det var en balansgång. Barre var tacksam för det bistånd som Saudiarabien skänkte, som syftade till minska Somalias beroende av Sovjetunionen. Somalia sökte även diplomatiskt stöd mot den övervägande kristna ärkefienden Etiopien, varför de gick med i Arab league.

Front i kalla kriget
Somalia blev en front i kalla kriget, där saudierna satte upp koranskolor som en ”konservativ sköld” mot kommunismens frammarsch.

Spänningarna ledde till att Barre kom ihop sig med wahhabisterna om kvinnornas status inom islam 1975, då han slog ned på och avrättade välkända imamer. Detta kom dock att få motsatt effekt. Många flydde landet och hämtade ny inspiration, en del från Muslimska brödraskapet i Egypten och andra från mer konservativa salafister, och anti-Sovjetiska jihadister länkade till striderna i Afghanistan. Inne i Somalia växte också en flora av islamistiska grupper, trots regeringens valhänta försök att kväsa dem genom förbud av utländska publikationer och religiös litteratur.

De två huvudsakliga grupperna var Jam´at al-Islah (”Gruppen för reform”) med rötter i det Muslimska brödraskapet och al-Ittihad al-Islami (Islamska unionen) som startats av män som samtliga studerat i Saudiarabien.

Båda grupperna ville skapa en islamistisk stat, men Jam´at al-Islah fokuserade på att bygga upp samhällsinstitutioner som skadats under Ogaden-kriget, medan al-Ittihad al-Islami hade en mer militär approach och vägrade liera sig med icke-islamistiska partier.

Vad som var nytt med dessa båda religiösa organisationer, var deras ekonomiska oberoende. De var entreprenörer och skaffade själva pengar, snarare än att vara beroende av sina klaner, vilket tidigare varit fallet.

Gemensamt var också att de krävde striktare klädsel för kvinnor. De rekommenderades att bära Jilbaab, ett tvådelat plagg beståendes av en långkjol och en slags slöja som smiter tätt kring ansiktet och når ända ned till vaden.

På 1800-talet hade Somalia en av de mest liberala muslimska klädkoderna för kvinnor. De var oftast ute och arbetade fysiskt, och bar därför ett långt tygstycke virat om sig, som lämnade armarna bara.

Senare, parallellt med de islamistiska gruppernas framväxt började kvinnor även klä sig mer västerländskt och ett luftigt genomskinligt plagg som heter dirca blev också populärt. Det bars ihop med en lätt sjalett.

Vissa historiker menar att framväxten av de striktare klädkoderna var en motreaktion på kvinnors ökade ekonomiska oberoende.

När Barre väl var avsatt och Somalia inledde sin söndring fanns det ingen som längre kunde hålla emot de konservativa krafterna.

Detta är typiskt, berättar idéhistorikern Mohammad Fazlhashemi vid Umeå Universitet, att islamistiska rörelser växer i samhällen där det råder starkt demokratiskt underskott.

En ytterligare källa till influenserna var arabländerna, som välkomnade somaliska flyktingar och ungdomar som sökte sig ut för att studera.

Arabländer enda valet
”Andra mer västligt orienterade afrikanska länder erkände inte våra barns gymnasieutbildning, så vi hade inget annat val än att sända dem till arabländer”, berättar 31-åriga Sufia Amin.

Hon egentligen heter något annat men av rädsla för repressalier från den svensk-somaliska diasporan vill förbli anonym. Hon kom till Sverige för ett par år sedan från Somalia, där hon jobbade för Amnesty International tills hon och andra hjälparbetare blev utslängda av kriminella gäng i Mogadishu. Nu läser hon svenska och letar efter jobb, gärna inom journalistik, vilket hon började karriären inom. Sufia är smal, lyhörd och skarpsinnig när hon reflekterar över arabländernas taktik av kulturell imperialism över ett glas färsk apelsinjuice på ett fik i Kista.

”Dörrarna till arabvärlden var vidöppna, de gav oss stipendier. Jemen, Egypten, de har alla ambassader i Mogadishu. Efter avslutade studier återvände ungdomarna till Somalia. De öppnade i sin tur universitet och på så vis började den västerländska ideologin överlappas av den arabiska. Idag talar folk arabiska, vilket aldrig var fallet tidigare”, säger hon.

Förutom språket tog somalierna även med sig mer ortodoxa tolkningar av islam.

Den ändrade religionsutövningen har färgat av sig på diasporan i Sverige, eller som ett populärt ordstäv lyder ”När det regnar i Mogadishu bär somalierna i Stockholm paraply”.

En som ser med stor oro på wahhabisternas – som han uppfattar det – ökade inflytande här hemma är imamen Sheikh Abdirahman. Han är propert klädd i kavaj, beige hätta och sandaler när vi träffas på Centralstationen i Göteborg. Sheikh Abdirahman kunde koranen utantill vid nio års ålder och har varit i Sverige sedan 1995. Han har bland annat föreläst i Bellevue-moskén, som till stor de har finansierats av saudiska pengar och sedermera blivit ökänd som rekryteringsgrund för jihadister.

Sheikh Abdirahman är även arabisklärare och har bland sina elever

mött allt mer intoleranta inställningar till människor med andra trosuppfattningar.

”De betraktar icke-muslimer som värdelösa”, förklarar han med emfas.

Synsättet inbegriper hela svenska samhället. Sheikh Abdirahman är noga med att påpeka att det handlar om några få individer med denna attityd. Men det är en ny trend.

Från Rosengård till Rosenbad
Dagen efter vårt möte tar jag buss 31 ut från Malmö central förbi Värnhemstorget till ett soligt Rosengård. Här håller journalisten och eldsjälen Per Brinkemo sommarkursen Från Rosengård till Rosenbad för somaliska ungdomar. Den handlar om att få komma ut och se hur svenska samhället fungerar; träffa svenska myndighetspersoner, polisen, politiska partier, lära sig om socialtjänstlagen och publicera sina betraktelser på en blogg.

När Per Brinkemo först började intressera sig för den svensk-somaliska diasporan, i samband med att han tog sig an en somalisk pojke, möttes han av en mur av misstänksamhet.

”Det tog sju-åtta månader att slippa folks blickar. Här fanns två alternativ (till att jag sökte kontakt): att du är Säpo eller blivande konvertit till islam.”, minns han.

”Jag frågade vem som någorlunda regelbundet umgås med en vanlig svennefamilj. Det var två stycken (från hela Somaliland-föreningen i Rosengård, reds anm.)”, säger han.

Svenne som skällsord
Att vara svenne uppfattades närmast som ett skällsord.

”Fördomarna om oss är jättestora, att vi inte uppfostrar våra barn, att det är slappt i skolan. Att folk är ute och super”, menar Per Brinkemo.

”Det är nästan en avhumanisering, svenne är det värsta man kan bli. Så det handlar inte bara om svenskarnas främlingsrädsla, utan även andra vägen”, säger han.

Problemet, menar Per, är att det saknas kontaktytor mellan somalier och majoritetssamhället. Här i Rosengård träffade han till exempel en flicka som tog bussen in till centrala Malmö för första gången när hon var 17 år.
”Många rör sig inte utanför sitt lilla område här, de åker inte ens in till Ribban”, säger han.

Per Brinkemo har märkt att det finns en misstro mot myndigheterna, inte minst socialtjänsten, som uppfattas som hotfull.

”Vi måste hitta vägar att förklara Sverige och bakgrunden till att vi har socialförsäkringssystem. Det var ju jättekontroversiellt på sjuttiotalet att myndigheterna skulle komma in och ha något att säga till om, men om man kan förklara processen varför vi har valt det systemet, att det är ett skydd för barnen”, funderar han.

Annars kan de kulturella skillnaderna bli väldigt svåra att brygga. Som exempelvis tanken bakom den svenska skolmodellen och synen på barns rättigheter och skyldigheter, som säkerligen skiljer sig mot utbildningsväsendet i Somalia.

”Tänk dig själv att komma till Sverige och träffa lärare Lisa, 24 år, som har lite urringning och pratar om elevinflytande och demokrati”, säger han.

Och det från ett land där aga fortfarande är ett utbrett verktyg bland lärarna. Överhuvudtaget är skolväsendet mycket mer auktoritärt i Somalia, och saknar den föräldramedverkan som finns i Sverige. Att gå på utvecklingssamtal och föräldramöte är något nytt.

Annan syn på skolan
En annan stor skillnad är betoningen på individualism i svenska skolan. I somaliska familjer ligger fokus istället på gruppidentiteten. Ju senare i livet ett barn kommer till Sverige, desto svårare blir omställningen. Detta framkommer i forskaren Sara Johnsdotters intervju med en somalisk barn- och ungdomsassistent i Eslöv, Afrah Hussein. Afra Hussein märker dock stora skillnader mellan flickor och pojkar. För de somaliska flickorna går det bra, när det uppstått problem har det i regel handlat om pojker. En anledning tror hon kan vara att pojkarna mist det naturliga manliga nätverk som de omgivits av i Somalia. Efter skolan skulle de kanske ha hjälpt pappa i hans företag. De många far- och morbröderna saknas i Sverige. Det kan leda till en känsla av vilsenhet.

I Sverige upplever många pojkar att det ingenting händer när de missköter sig i skolan. Föräldrar upplever i sin tur att de förlorar sin auktoritet i Sverige. Det läggs stor vikt vid studier i den somaliska kulturen, men när det uppstår dispyter kring skolgång och uppfostran i Sverige så känner sig många somaliska föräldrar bakbundna. Det är inte tillåtet att slå barnen här och det kan vara svårt att hitta andra sätt att markera på. En del tonåringar kan också hota med att ringa socialförvaltningen när föräldrarna försöker sätta gränser.

Per Brinkemo menar dock att problemet har två sidor, att även det svenska samhället skulle tjäna på att lära somaliernas sätt att uppfostra barn.

”Det finns en sådan otrolig värme och generositet”, säger han, och tycker det är synd att Sverige inte kunnat ta del av det utbytet.

Per Brinkemos arbete med att hitta positiva somaliska förebilder som ska fungera som ambassadörer, applåderas av många. För faktum är att något behöver göras åt segregationsproblematiken i Sverige idag. Regeringen är bekymrad. Sedan 2006 har ett 20-tal svenska medborgare rest ned till Somalia för att delta träning kopplad till terrorism, eller olagliga våldshandlingar. En handfull har dött. Säpo har fått i uppdrag att utreda den våldsbejakande islamistiska extremismen i Sverige och ska presentera resultatet för riksdagen den 15 december.

Varför återvänder unga till kriget?
Så vad får en ung människa att välja ett Somalia i krig framför ett tryggt liv i Sverige?

Anledningarna bakom människors beslut att resa ned för att stödja Al Shabaab, den radikala islamistiska organisation som kontrollerar största delen av Somalia, kan se väldigt olika ut, enligt Säpo. Men den gemensamma nämnaren handlar om utanförskap.

Mats Utas, forskare vid Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala, ger mer kött på benen.

Han berättar om en bekant som kom som ungt ensambarn till Skandinavien från Somalia. Det gick bra i skolan och efter två magisterexamina fick han jobb för FN i Asien. Spikrak karriär. Bildade familj med en skandinavisk kvinna, men kände sig aldrig riktigt hemma i Norden, aldrig riktigt accepterad. Var det något problem med barnen på dagis så tyckte han alltid personalen verkade se honom som en potentiell hustrumisshandlare. Det satt liksom i hyn.

Efter några år i Asien ville han göra en insats för Somalia. Han flyttade till Kenya, där han fortsatte att jobba för FN, men tröttnade till slut på vad han såg som en röta inom organisationen.

”Idag sitter han som någon sorts politisk rådgivare för Al-Shabaab, han känner att det är enda sättet Somalia kan gå framåt”, berättar Mats Utas.

Under sina resor till kenyanska Nairobi, där världens största somaliska diaspora befinner sig, har Mats Utas,  mött Al-Shabaab-sympatisörer som är ljusår ifrån den gängse mediebilden av terrorister.

”De går ut med västerlänningar, dricker kanske alkohol, röker vattenpipa, men är lojala med Al-Shabab. De säger att vi kan tro på den större kampen, men måste få leva det islam som vi tror på. De står mitt emellan”.

Han har träffat flera intellektuella Al Shabaab-anhängare som har helt andra intressen än en islamiserad stat, men försöker skapa ett enat Somalia.

Sedan finns det förstås de som söker en identitet i religionen.

Mats Utas påpekar att många somalier som kommer till Europa känner att de blir korrumperade av den västerländska kulturen.

”De börjar dricka, festa och ragga kvinnor, men känner sig till slut omoraliska och söker sig tillbaka. Och då blir det ofta att man söker det moraliska i religionen”, fortsätter han.

Jag börjar tänka efter. Hur kommer det sig att jag, trots invandrarbakgrund och öppen attityd, inte har några etniskt afrikanska vänner i Sverige? Den enda gången jag egentligen möter afrikaner verkar vara på kollektivtrafiken, och då rör de sig oftast i grupp.

Jag kan också inte låta bli att undra hur en liten ortodox klick muslimer har påverkat den generella bilden av muslimer i Sverige? Hur har de påverkat landets vindar, som med Sverigedemokraternas intåg i riksdagen har blåst så långt åt höger?

Det är en fråga som har få svar. Det närmaste jag kommer är en undersökning av kulturellt avstånd, gjord av Orlando Mella på sociologiska institutionen vid Uppsala Universitet. Där befinner sig somalierna längst bort från svenskarna, snäppet bakom romerna, i upplevt kulturellt avstånd.

50 år som nation
Gamlestadstorget badar i kvällssol när elvans spårvagn bromsar in. Här ligger Göteborgsinitiativets lokaler, där Somaliska Utvecklingsgruppen håller till. Ikväll är det genrep inför nationaldagsfirandet. I år är det 50 år sedan Somalia blev självständigt och ungdomarna som repar teaterframträdande och sångnummer räknar med 300 festdeltagare i Medborgarhuset runt hörnet. Khaleed Mire*, 26, går runt och testar sin nomadskrud, komplett med stav, och konstaterar att han saknar afrokrull. Går det att hyra, månne?

Khaleed Mire läser till kemiingenjör i Eskilstuna men är uppvuxen i Hjällbo. Han är den äldsta av nio bröder och har bott i Sverige sedan 1993. Pappa har taxifirma och pratar bra svenska. Mamma är hemma med minstingen i syskonskaran, blott fem månader gammal. Hon har jobbat som städerska mellan varven, men har mest tagit hand om barnen och talar ännu inte språket.

”Vi får tolka för henne. Hon känner sig utanför. Och då är det ännu värre för andra som har småbarn och är ensamstående”, säger Khaleed Mire.

Khaleed Mire har nästan uteslutande vänner med invandrarbakgrund. Dels tror han att det beror det på boendesituationen. Men mönstret gick igen även i Eskilstuna, där han bodde mer blandat.

”Det är en svår fråga, varför. På mellanstadiet hängde alla med alla”, minns han.

Det är som att de kulturella skillnaderna har ökat med åldern.

”Jag dricker inte, så jag vill inte hänga på när de (svenska vännerna) festar och dricka en cola. Och varje gång jag behöver be, säger de ”Gör det hemma istället””, förklarar han.

Efter examen så lutar det åt att han lämnar Sverige.

”Det känns som man kan utvecklas mer i England eller USA. Både som människa, ekonomiskt och i sitt arbete. I Sverige blir det svårare att få ett jobb”.

Många av Khaleed Mires vänner resonerar på samma sätt. Dels är utlandet mer multikulturellt och dels handlar det om byråkratin.

Mohamud Salad, 27 år som är ordförande i Somaliska Utvecklingsgruppen, ger ett exempel:

”Jag har kompisar som åker på semester till England och hinner hitta ett extraknäck. Det skulle aldrig funka i Sverige. Här tar det månader att bara skriva in sig på Arbetsförmedlingen”, säger han.

Skriftspråk först 1972
Just klyftan mellan Somalia och Sverige är enorm. I Somalia är majoriteten av invånarna är nomader och utbildningsnivån är låg – landet fick som sagt ett skriftspråk först 1972, och utbildningsväsendet har i princip legat nere sedan inbördeskrigets utbrott 1991. Det kan vara en utmaning för somalier att hitta rätt i djungeln av myndighetspapper som infödda svenskar (åtminstone någorlunda) smidigt navigerar igenom.

Men sedan handlar det även om en generationsklyfta, tror Mohamud Salad.

”Ungdomarna är mer och mer svenskar och föräldrarna tvärtom, som somalier”, säger han, och menar att den äldre generationen känner att de börjat tappa kontroll över barnen.

”Barnen har blivit en informationskälla för föräldrarna. De översätter, läser brev”.

Ett av rollspelen som föreningen förbereder för nationaldagsfirandet gör komedi av just detta, hur barnen översätter för föräldrarna under ett utvecklingssamtal i skolan, och förstås tolkar extra fritt när läraren tar upp elevernas problem.

”Föräldrarna hänger inte med. Det finns folk som läser Svenska Grund i sju år”, fortsätter Mohamud Salad.

Just de socio-ekonomiska faktorerna skiljer somalier från andra muslimska invandrargrupper, som exempelvis iranier. Enligt en Timbro-rapport från december 2009 om somalier i Östergötland, är somalier en genomgående resurssvag grupp, som i princip har haft en likartat svår situation i alla länder dit de invandrat. Undantaget ät Minnesota i USA. I Östergötland är andelen somalier med eftergymnasial utbildning åtta procent, medan motsvarande siffra är 28 procent i Minnesota. Men då saknar hälften av somalierna i Minnesota examen i de utbildningar de påbörjat. Endast hälften har arbete, så även i USA utgör somalierna en av landets fattigaste folkgrupp med stora utmaningar.

Folk från mellanöstern är generellt sett mer resursstarka, finansiellt och utbildningsmässigt. Och så finns det en annan viktig skillnad, menar människorättsaktivisten Sufia Amin i Kista:

Hjärntvätt i Somalia
”Iranier tvingas att tro av systemet. När de kommer till Sverige och regeringens tryck försvinner, så tänker de fritt. Men i Somalia har vi en imam som hjärntvättar folk. De tar religionen till sig och gör den till sin ideologi. Jag tror att det är farligare”, säger hon.

Sufia menar alltså att iranier, med sitt friare tänkande, har lättare att smälta in i svenska samhället än somalier.

Men inte alla håller med om att somalier tvingas att tro. Sahra Bergadle i Tensta tror snarare att folk självmant söker styrka i religionen, för att klara krigets vedermödor.

Att iranier som grupp har bättre finanser speglar det faktum att de har kunnat starta fler företag än somalierna. Femton procent iranier är egenföretagare jämfört med drygt två procent somalier*. Trenden går igen bland andra muslimska invandrargrupper såsom irakier och pakistanier, där företagsamheten är tre-fyra gånger högre än hos somalier.

Även sysselsättningsgraden bland somalier är rekordlåg i Sverige. År 2007 låg den på 29 procent bland 24-60-åringar födda i Somalia, enligt ekonomiprofessorn i Lund, Benny Carlson. Samtidigt är gruppen överrepresenterad i brottstatistiken. Invandrare i allmänhet är 2.5 gånger oftare registrerade för misstanke om brott än etniska svenskar, enligt Brottsförebyggande Rådet, BRÅ:s, senaste rapport (2005). Av dessa är andelen nordafrikaner nästan fyra gånger högre än vad den ”borde” vara med utgångspunkt från deras andel av befolkningen.

En del av förklaringen är dålig tajming. Den första vågen somalier kom under lågkonjunkturen på 1990-talet och slogs därför ur underläge redan från start.

Men det är inte hela sanningen. Att det går så mycket bättre i England eller Minnesota, där företagsamheten är dubbelt så hög som i Sverige, har också andra orsaker.

”Där har du inget annat val”, anförtror mig en somalisk man från Nashville i USA, ledigt klädd i jeans och t-shirt. Vi byter några ord på tunnelbanefärden ut mot Rinkeby.

Det är den gamla vanliga problematiken som kommer upp likt en röd tråd under mina många intervjuer med somalier. Istället för att underlätta steget ut på arbetsmarknaden så sätter Sverige, trots goda intentioner, upp hinder. När folk väl vallats genom SFI och Arbetsförmedlingen har de redan tappat gnistan.

Som Hussain Alasow. Han är i fyrtioårsåldern och klädd i jeans och vit skjorta, när vi träffas i ett industriområde i Angered, där han volonterar på amatörradiostationen Somaliweyn på söndagar. Han kom till Sverige 1990, efter avslutad agronomexamen i Somalia, men lyckades inte få något jobb inom sitt fack.

”Vägledningen var inte bra”
Vägledningen var inte bra. Vi visste inte hur saker och ting funkade. Man kämpade, kämpade, kämpade tills man blev ingenting”, berättar han.

Efter flera års arbetssökande gav han till slut upp och läste omvårdnadsprogrammet på Komvux. Nu jobbar han inom vården.

”Det finns en ”överdriven svenskhet” i yrkeslivet som gör att kvalificerade eller talangfulla människor har sämre chans att komma till sin rätt här (i Stockholm) än i andra internationaliserade städer”. Det skriver Ulf Kristensson (M), numera socialförsäkringsminister, efter att ha rest i invandrartäta förorter ihop med  politiker och ekonomiprofessor Benny Carlson år 2007.

”Vi har i Sverige en dålig vana att betrakta vårt jobb och våra arbetsplatser som om de vore vårt hem och andra vardagsrum. Vi pyntar och inhägnar – och vill inte ha främlingar för nära oss. Svenska arbetsplatser lider av internationell syrebrist”, fortsätter Ulf Kristensson.

Det finns således en strukturell diskriminering i Sverige. Men människorättsaktivisten Sufia, och många med henne, tycker att myndigheterna borde ställa högre krav på invandrare:

”De är helt avskurna från resten av Sverige. De sover, dricker, går till SFI och hänger i Kista. De borde få en deadline för att utföra åtminstone mindre arbetsuppgifter. Det handlar om att visa människor respekt”, säger hon.

Hennes tanke verkar sent omsider ha gått hem hos svenska politiker. Den 1 december börjar en ny lag gälla, som skiftar huvudansvaret för nyanländas introduktion på arbetsmarknaden från kommunerna till Arbetsförmedlingen. De ska kartlägga invandrares kompetens och aktivt medverka i val av bosättningsort med hänsyn till tillgång på bostäder och arbetsmarknad. Arbetsförmedlingen kommer att hålla i etablieringersättning och använda ”etableringslotsar” för att matcha nyanländas kompetens med arbetstillfällen. För varje lyckad anställning får lotsarna betalt från Migrationsverket.

Drogen KAT
En annan del i ekvationen somalier och arbetsmarknad handlar om drogen kat. De gröna löven som tuggas i tummar och ger en amfetaminliknande effekt, är populära i Somalia. Under det senaste decenniet har tullens beslag av khat tiodubblats. Drogen odlas i Kenya och finner sin väg till Sverige via London och Holland. Somaliska män räknas till de huvudsakliga brukarna i Sverige. Sahra Bergadle i Tensta vänder sig emot bruket och skrev en debattartikel om problemet för några år sedan.

”Folk som tuggar kat måste ligga hemma och sova. Och barnen ser det”, säger hon.

Gruppen som köper kat i Rinkeby är ganska stor, enligt Sahra. Hon skrattar när hon minns tiden efter det isländska vulkanutbrottet i våras, då flygtrafiken – och därmed drogsmugglingen – upphörde ett tag.

”Då var det många som plötsligt kom ut och började ta hand om barnen, när det inte kunde få någon kat. Det kom många pappor till skolan som man aldrig hade sett förut! Ja, det var jättekul”, minns hon.

Bortsett från drogproblematiken återstår ett ledsamt faktum. Det är helt enkelt svårare för människor med afrikanskt ursprung att slå sig fram i Sverige. Hudfärgen ligger dem i fatet.

Professor Benny Carlson, som forskat kring somalier och arbetsmarknad, har fler ledtrådar till vad som försvårat för gruppen.

Brist på okvalificerade jobb
Den första är bristen på ingångar till arbetsmarknaden i form av okvalificerade arbeten. Även enkla jobb har relativt höga ingångslöner i Sverige. Benny Carlson har märkt att somalier ofta har djärva planer på vad de vill göra och att de då lätt blir ”nedtagna på jorden” av sina handläggare och tappar sugen.

I Minnesota uttrycker somalier ofta att ”här försöker ingen krossa våra drömmar”.

Somalia är ju ett land med långa handelstraditioner och ett livligt företagande. En av anledningarna till att egenföretagandet är dubbelt så högt bland somalier i Minnesota kan vara att de är fler där, mellan 40 000 och 100 000, beroende på hur man räknar. För att ett företagande inriktat på den egna gruppens behov ska komma igång krävs en kritisk massa – en tillräckligt stor marknad – som i Sverige knappast finns mer än möjligen i Stockholm och Göteborg, menar Benny Carlson. Sverige har totalt 50 000 somalier.

Dessutom saknar miljonprogramsområdena lämpliga butikslokaler. Somalier verkar inte heller så roade av den byråkrati som omger företagandet, menar Benny Carlson, och så har somalier haft svårt att få lån.

”Bankerna har än så länge inte visat intresse för islamiskt acceptabel finansiering”, skriver han i en mejlväxling.

Det finns dock planer på att öppna ”basarer” för utomeuropeiska invandrare och/eller somalier i fem svenska städer, för att lösa lokalfrågan. Projektet pågår i Eskilstuna, Göteborg, Malmö, Västerås och Södertälje. Förhoppningen är att även byråkrati- och finansieringsfrågorna kan tacklas, inom ramen för projektet.

En intressant detalj som Benny Carlson lyfter fram är att somaliska kvinnor i andra miljöer står för en mycket större del av näringsidkandet än i Sverige. År 2007 svarade kvinnorna för endast 17 procent av företagandet i Sverige. Motsvarande siffra i de amerikanska tvillingstäderna Minneapolis och St Paul är 80 procent (enligt tidningen Star Tribune, 4 augusti 2009). En av anledningarna kan vara att kvinnor lättare kan leva på bidrag i Sverige, men även att det just saknas små och billiga lokaler samt islamisk finansiering, tror Benny Carlson.

Yassin Mahi Mallin har en fot i Somalia och en i Sverige efter att ha levt 20 år i vardera land, och vill i sin egenskap av ordförande för Somaliska socialdemokraterna ta folkhemmet på export. Praktikanten Hawa Osman Ali, 22, praktiserade med honom i somras från USA. Hon har skrivit sin examensuppsats om burka-förbudet i Frankrike och ska tillbringa tre månader i Katrineholm för att lära sig mer om somaliska frågor.

Folkets hus i Katrineholm är en rät grå, rektangulär historia, flankerad av en cykelaffär och ett par frisörsalonger. Här håller Yassin Mahi Mallin, 40, till. Han har en fot i Somalia och en i Sverige efter att ha levt 20 år i vardera land, och vill i sin egenskap av ordförande för Somaliska socialdemokraterna ta folkhemmet på export.

Yassin ser med oro på hur den ökande religiositeten i Somalia smittar av sig på Sverige.

”Islamisterna tänker att om inte de moderata (somalierna) får ett arbete, och möjlighet att komma in i samhället, då joinar de oss”, säger han.

Yassin menar alltså att religiöst konservativa diasporan hämtar näring i att deras landsmän är arbetslösa i Sverige. De värvar medlemmar bland somalier som står utanför majoritetsbefolkningen. Yassin ställer sig negativ till det faktum att många somalier organiserar sig i föreningar, baserade på klantillhörighet. Somalia är ett klanbaserat samhälle, och klanen utgör ett socialt skyddsnät. Traditionen går tillbaka till tiden före koloniseringen 1880, då Somalia saknade en centralregering. Varje familj ägde boskap och var en produktiv enhet. Men det gick inte att överleva på egen hand. Genom att gå samman med en handfull andra familjer till vad som kallades en reer kunde man hjälpas åt med att projekt som att exempelvis gräva brunnar. Ett antal reer formade i sin tur en jilib, eller dia-betalande grupp. Dia betyder blodspengar, och användes som kompensation till brottsoffer när någon i jiliben bröt mot lagen. Jiliben svarade således för kollektiv säkerhet och medlemmarna var skyldiga att hjälpa varandra under svåra tider. Jiliben var den minsta politiska enheten som det somaliska samhället vilade på.

Klanen viktig
Den största enheten var klanen, som kunde bestå av några hundratals till ett par tusen medlemmar. Inom klanen skiftade allianserna ständigt. En medlem kunde identifiera sig med sin klan när dess brunnar hotades av en annan klan, men vid interna trätor över exempelvis tillgång till torra betesmarker kunde medlemmen istället liera sig med sin jilib, eller dia-betalande grupp.

På 1800-talet fanns totalt sex klaner, varav fyra var nomader.

Jiliben styrdes genom sedvanerätt, kallad xeer. Xeeren reglerade relationerna inom en klan och även mellan olika klaner. Dispyter löstes av ett råd av klanäldstar. Teoretiskt sett var klanrådet öppet för alla män, men i praktiken avgjorde männens socioekonomisk status deras inflytande. Under kolonialtiden (år 1880-1960) började klanlojaliteterna luckras upp. Delvis berodde detta på britternas närvaro. De gjorde som på många andra håll i världen; särbehandlade vissa invånare positivt. På så vis skaffade de sig lojala bundsförvanter, men sådde samtidigt motsättningar i den rådande ordningen.

En annan anledning till klansystemets uppluckring var att nya sociala klasser började växa sig starka, på bekostnad av nomaderna. Allt fler flyttade till städerna och blev handelsmän eller statligt anställda. En mer pengabaserad ekonomi började växa fram. Man kunde få lön i kontanter istället för natura, vilket ytterligare minskade människors beroende av varandra.

Fortfarande är drygt hälften av Somalias befolkning nomader, men en majoritet av befolkningen har lämnat sina bosättningsområden sedan starten på inbördeskriget 1991.

Said Barres aktiva politik mot klanväsendet fick – trots hans dubbelmoral – effekten att de somalier som kom till Sverige under hans styre var mindre intresserade av klanstrukturer. Det berättar Rannveig  Jetne Haga, som skrivit en avhandling om somaliska handelskvinnor.

”Men under inbördeskriget blev klantillhörigheten en fråga på liv och död”, säger hon.

Då stred olika klaner mot varandra.

Rannveig Jetne Haga har märkt av den starka klankänslan när hon träffat somalier i Dubai.

”En somalier kan dra vartsomhelst i världen, så länge som det finns somalier där så finns det ett skyddsnät”, säger hon.

I utlandet fungerar klantillhörighet som ett slags familjeband. Så är även fallet i Sverige.

”De somalier som bott längre tid i Sverige är skyldiga att hjälpa de nyanlända”, förklarar Rannveig. Hon tycker inte att staten har utnyttjat den resursen till fullo. Och pekar på att det ligger en latent fara i bruket:

”Om de som kommer först har en dålig upplevelse så kommer de att påverka de nya”.

Kanske är detta en av anledningen till att somalier som grupp inte fått någon bra start?

Sammanfattningsvis kan klanen alltså både utgöra ett skyddsnät, men även skapa barriärer mellan människor.

400 somaliska föreningar baserade på klan
Tillbaka i Katrineholm funderar Yassin Mahi Mallin kring fenomenet:

”Bara i Stockholm finns det 400 somaliska föreningar, baserade på klaner. Varför ska man ha dem? Är det inte bättre att somalier integreras i samhället? Att de är med i idrottsföreningar till exempel?”, resonerar han.

Benny Carlson berättar att klantillhörigheten verkar har blivit mindre viktig i länder som USA, där somalier har en högre sysselsättningsgrad, än i ett land som Sverige, där de flesta står utanför arbetsmarknaden och har bidragsincitament att starta föreningar.

”I USA har somalierna en rik organisationsflora men den är inriktad på robusta ting som hälsovård, utbildning, boende, jobb, entreprenörskap etc.”, skriver han.

Bortsett från klantillhörighet är generationsklyftan ett annat hinder för integration. Den äldre generationen håller fast vid gamla värderingar, menar människorättsaktivisten Sufia.

”Många somaliska familjer vill hindra barnen från att dricka, dansa och ta del av det svenska nattlivet. Det inbegriper även biobesök”, berättar hon.

Bland samma grupp råder en gammaldags kvinnosyn.

”Vi har några familjer som är av åsikten att kvinnor inte bör engagera sig i politik, uttrycka sig själva eller ens tänka på ett oberoende vis. Det händer i Rinkeby, det händer i Tensta”, säger hon.

För ungdomar kan det innebära svåra slitningar, att vara fångad mellan två så olika kulturer. Att gå emot sin familj är ingen lätt sak.

”Man får inte glömma att historiskt sett så är familjen väldigt viktig. Du kan inte överleva på egen hand i Somalia”, säger Sofia.

En annan som har upplevt generationsklyftan är ungdomsledaren Kadafi Hussein, från Rinkeby.

”Svenska gränsen ligger på Rissne”, säger han, och menar att unga tjejer av sig slöjan när de passerar Rissne med tunnelbanan.

”De blir trakasserade om de går utan slöja i Rinkeby”, fortsätter Kadafi Hussein.

Han ser med sorg på hur Rinkeby har ändrats under de tio år han har bott där.
”Det har varit världens by, alla hade sin egen kultur och musik. Men på senare tid så har de börjat säga att musik är haram (förbjudet). De försöker bestämma över dig”, säger han, och refererar till Islamiska kulturcentret, moskén vid Rinkeby Torg.

Kadafi tycker att det är beklagligt att svenska myndigheter – som verkar veta varken in eller ut när det gäller situationen i Rinkeby – har börjat vända sig till Islamiska kulturcentret för att få stöd.

”Om det är något som händer i Rinkeby idag så går tjänstemännen – polisen och så – direkt till moskén och ber om hjälp. Skulle det hända att de gick till svenska kyrkan? Nej!”, säger Kadafi Hussain retoriskt, och menar att svenska myndigheter genom sitt agerande har ökat de religiösa extremisternas makt.

I slutändan går det inte att undvika boendefrågans vikt för integrationen. Vad kan man göra åt problemet med invandrartäta förorter, där inte ens barnen kommer i kontakt med svenska majoritetssamhället?

Integration startar ju i barnaåren, och Sahra Bergadle i Tensta skulle gärna vilja se fler ungdomsprojekt ihop med skolor i områden där det bor fler etniska svenskar.

”Hur ska de här barnen kommunicera med svenska barn, när det inte finns några svenskar här? Det är en katastrof”, säger hon.

Fick hon bestämma skulle hon stänga skolorna i invandrartäta förorter och ”skicka barnen till svenska skolor”. Sahras egna barn går på Walldorfskolan i Spånga och har bara svenska kompisar.

I USA har just detta varit en policy för att motverka rasdiskriminering, att bussa färgade barn till ”vita” skolor och tvärtom. Domar från 1968 och 1971 gjorde gällande att skoldistrikt runtom i landet kunde bli skyldiga att arrangera skolbussningsprogram för att motverka rassegregering i statliga skolor, och redan långt innan dessa domstolsutslag föll var bruket av bussning utbrett.

I Sverige försöker regeringen adressera bostadsfrågan med den nya lagen för mottagande av nyanlända. Men Arbetsförmedlingen kan bara rekommendera folk att flytta till orter som är mindre invandrartäta. De kan inte tvinga någon. Och vad göra åt de existerande områdena?

Per Brinkemo i Rosengård tror att integrationsproblemet i mångt och mycket handlar om social klass och utbildning. Men att det samtidigt går att bygga broar. Det behövs bara ett par goda exempel för att slå hål på folks fördomar.

Han hoppas vara ett av dem.

Hanna Sistek
hanna.sistek@gmail.com

* I åldersgruppen 25-64 år, år 2007, enligt statistik från databasen STATIV.

** Khaleed Mire heter egentligen någonting annat.

FAKTA Somalier:

•Största gruppen asylsökande: 7 000 nyanlända 2009

Första vågen kom under 1990-talet och nästa under mitten av 2000-talet. Kurvorna pekar uppåt, mot en ökande invandring.

•Omkring 50 000 somalier i Sverige vid slutet av 2010

•Ojämförligt lägsta sysselsättningen av alla invandrargrupper:

infödda ≈ 80 %, utrikes födda ≈ 65 % utomeuropéer ≈ 50 %, somalier < 30 %

Annonser