PARIS I omgivningarna kring metrostationen La Chapelle står alltid klungor av sysslolösa män i oviss väntan på bättre tider. Jag vet mycket väl att detta är en trakt där man bör vara lite försiktig om man inte riktigt verkar höra hemma. Ändå hände detta:

På järnvägsbron, som leder upp mot Goutte d’Or, är det plötsligt någon som skakar mig i rockärmen.

 Ni har fått något på axeln.

Det ser ut som fågelspillning.

 Böj er framåt, säger den hjälpsamme.

Han fortsätter skaka.

 Nu är det borta.

Jag tackar. Vi går åt varsitt håll.

Då blir jag varse. Mobilen är borta.

Jag springer ikapp mannen. Han är inte ensam.

Genast står situationen klar. Medan den ene avledde min uppmärksamhet, genomsökte medhjälparen mina fickor.

 Snälla, lämna tillbaka den!

Bägge spelar lika oförstående. Visar upp sina egna mobiler. Har inget annat.

De går vidare. Jag följer efter.

– Snälla!!

Inget resultat.

 Jag ber, lämna tillbaka den.

De bara rycker på axlarna.

 Jag är utlänning.

Till min förvåning har det effekt. Medhjälparen lämnar tillbaka mobilen.

Det gjorde han förmodligen klokt.

I momentet därefter kör nämligen en bil upp vid min sida.

 Tog dom något? frågar mannen i bilen.

 Dom lämnade tillbaks den, säger jag och visar fram mobilen.

Mannen är uppenbarligen en civilklädd polis. Det vimlar av dem i dessa kvarter.

Om inte medhjälparen hade låtit sig bevekas, hade en patrullbil med all sannolikhet varit på plats inom någon minut. Männen hade blivit anhållna, dömda för rån och kanske utvisade ur landet, om det nu var så att de saknade uppehållstillstånd.

Och detta enbart för att ha snott min helt urmodiga mobiltelefon.

Annonser