Utvecklingen av kvinnors rättigheter här i Indien kan liknas vid en tango. Ett steg fram, två tillbaka och en ständig överraskning runt hörnet.

 

Domen den 21 oktober i högsta domstolen innehöll ännu ett oväntat benkast.  Det började lovande, med att HD erkände sambors rätt till finansiellt understöd av sina partners. Detta har tidigare endast tillfallit gifta kvinnor.

Men sedan kom en surpris.

I sina försök att bena ut vad samboskap de facto är, snubblade domaren till. Han skrev att ”Om en man har en ”keep” – (svensk översättning saknas lyckligtvis) som han försörjer och nyttjar framför allt sexuellt och/eller som en tjänare, då räknas inte detta som ett äktenskapsliknande förhållande”. Att endast tillbringa helger ihop, eller ha one-night stands var inte nog för att räknas som sambo, fortsatte domaren.

 

Hans ordval har rivit upp en storm av protester. Den starkaste kom från en juristkollega – och känd feminist – som författat lagen mot våld i hemmet, som sambolagen nu baserar sig på. Hon stod upp i rättegångssalen och protesterade mot ordet ”keep”.

”Ingen kvinna är ”hållen”. Hur kan högsta domstolen i Indien använda ordet ”hållen” på 2000-talet? Kan en kvinna säga att hon ”håller” en man?

 

Ordet ”keep” är, enligt denna kvinnliga jurist en direktöversättning av ordet ”Bakhel” i hindi, som är direkt nedlåtande.

 

Då frågade domaren om han kunde byta ordet ”keep” mot ”konkubin”. Det gick inte hem.

 

Denna uråldriga kvinnosyn hos en av landets högsta jurister är tyvärr rätt allsägande. Att vara sambo är väldigt krångligt i Indien. De flesta hyresvärdar knappt veta av ensamstående kvinnor, för att inte nämna ogifta par. Trots att jag är västerländsk, och därför inte döms med samma strikta måttstock, så klagade grannarna när min indiske pojkvän sov över. Vi förde inget väsen, men det passade sig inte. Däremot var det okej att ha utländska pojkvänner, slätade den smått generade hyresvärden över.

 

Min väninna Samira* som är 35 år och singel, ses som ett ufo. Grannen, som är gift, tycker det är fritt fram att stöta på henne. Män blir förfärade när hon röker (sådant gör inte fina flickor). Släkten har ständigt rådslag om hur de ska hitta henne en lämplig make. Hon har doktorerat, levt i Europa, och finner det svårt att träffa någon med liknande liberala värderingar.

 

Och då är Samira ändå mycket friare än hennes medsystrar på landsbygden. Under en tågresa träffade jag en 25-årig tjej på väg till Delhi för att söka en doktorandtjänst. Hon hade farfar med sig. Att göra den dagslånga resan på egen hand var uteslutet.

 

Förra årets snackis var när en grupp tjejer med sparkar och slag slängdes ut från en krog i Mangalore. Detta av aktivister från ett litet hindunationalistiskt parti som motsatte sig att tjejerna drack drinkar, klädde sig västerländskt och talade engelska.

Dessa män sade de sig försvara traditionell indisk kultur.

 

Som min gamle granne uttryckte det, under vår morgonstund i parken: Indien är som ett land med invånare från 2000-talets alla sekler. Somliga värderingar stämmer ännu från Kristi tid. Och dessa kommer det att ta mer än en sambolag att ändra.

 

FOTNOT: Detta är ett utkast till en krönika som publicerades i Kristianstadsbladet 26 oktober.

*Samira heter egentligen något annat, och vill förbli anonym.

 

Annonser