AMMAN: Man kan nästan palpera den, den osynliga gränsen mellan östra och västra Amman. Jordaniens huvudstad är ett typexempel på långt gången segregation. I väst shoppar rikisarna på luftkonditionerade gallerior. I öst handlar palestinska flyktingar (majoriteten av Jordaniens befolkning) på kaotiska utomhusmarknader.

”Det finns folk som lever hela sitt liv i västra Amman utan att någonsin besöka den östra sidan”, berättar aktivisten Raghda Butros över en fruktjuice.

Hon är social entreprenör och diplomatdotter som beslöt sig för att bryta barriärerna. Detta efter fyra års jobb med invånarna i det informella flyktinglägret Jabal Al-Natheef. Det lärde henne en viktig läxa. Hennes initiala fråga ”Vad är det ni saknar?” byttes efterhand mot ”Vad har ni för resurser här, som är unika?”.

Detta för att väcka känslan av ägandeskap av problemet hos invånarna.

Till en början var de nämligen inte alls intresserade av att adressera bristen på faciliteter i sitt kvarter.

”Varför skulle vi? Vi är ju fattiga och borde få hjälp”, minns Raghda att orden föll.

Så småningom, genom att lära känna invånarna och väcka tankeprocesser, började engagemang att spira. Grunden, tror Raghda, låg i att bygga autentiska relationer och låta folk finna egna lösningar istället för att komma med färdiga lösningar.

Hennes senaste projekt är ett innovativt brobyggande i Amman: skattjakt.

Deltagare kan anmäla sig på nätet och delas in i lag om fyra. Två kvinnor och två män, från varsin del av staden. De får sms om olika platser i Amman att finna ledtrådar på, som sedermera ska leda dem till skatten. Dessa är strategiskt placerade för att låta deltagarna upptäcka nya platser. Under jakten lär de dessutom känna varandra.

Resultatet har blivit oväntade vänskapsband; sexbarnsmammor, fönstersättare och ambassadpersonal har börjat vänslas på Facebook.

När jag fördjupade mig i de svenska segregationsproblemen i somras, slogs jag just av bristen på plattformar att mötas på. Många invandrare lämnar inte sin stadsdel. Etniska svenskar saknar incitament att åka till Hjällbo.
”Kanske är svaret att aktivismen måste komma från invandrargrupperna själva?” funderar Raghda.

Hon har en poäng. Det behövs ambassadörer. Men samtidigt är det en skam att invandrare kan leva i Sverige i åratal utan att äntra ett svenskt hem. Jag hör om protestmarcherna mot rasism efter riksdagsvalet, och kan inte låta bli att undra. Vad skulle hända ifall demonstranterna istället drack en kopp te med någon av annat etniskt ursprung?

Fotnot: Detta är utkast till en krönika åt LO-tidningen, som publiceras i nästa vecka.

Annonser