Nyligen försvann en 21-åring från sitt hotell i Ayia Napa. Han hade stannat på rummet när vännerna gick ut. När de kom tillbaka var han borta. Lyckligtvis hittades han välbehållen efer fem dagar. Men det är långt ifrån alltid som försvinnanden får ett lyckligt slut.

Vad jag funderat på i det här fallet och tidigare är att familjen inte ville att tidningarna skulle publicera namn och bild. Varför? Hur ska man kunna hitta någon om man inte vet vem det är?

21-åringen var förvirrad när han hittades och sade att han inte kom ihåg någonting av vad som hänt de dagar han var borta. Han hittades i Larnaka flera mil från Ayia Napa men hade ingen aning om hur han kommit dit. Han hittades för att en polispatrull kände igen honom från polisens efterlysning. Men de många svenskar som finns på Cypern visste inte om vem de skulle titta efter. Han kunde faktiskt ha hittats tidigare om hans bild och namn publicerats. Hans lidande hade blivit kortare liksom hans vänners och hans familjs i Sverige.

Det är inte första gången anhöriga är rädda för publicering. För kanske 15 år sedan hittades en kvinna i en grotta utanför Pafos på Cypern. Hon var klart undernärd efter att bara ha levt på apelsiner och djupt deprimerad. Han vägrade säga vem hon var och kommunicerade bara via skrivna lappar på engelska.

Journalister från hela världen skrev om den mystiska kvinnan och undrade vem hon var. Svenska tidningar var dock ointresserade tills jag lyckades övertala Aftonbladet om att få skriva eftersom jag trodde att hon var svensk. Mitt argument var att hon stavat doctor med k som på svenska på en av lapparna.

Bara timmar efter det att Aftonbladet kommit ut med text och bild ringde en man som genast känt igen henne och talade om vem hon var. Aftoonbladet kontaktade polisen. Men kvinnans familj blev upprörd över artikeln. Jag trodde att de skulle bli tacksamma över att få veta vad som hänt henne, men de tyckte tydligen att det var pinsamt.

Sedan hände i stort sett ingenting. Den svenska polisen tog inte kontakt med den cypriotiska polisen utan med en nordisk representant för Interpol som var baserad på Cypern för knarkspaning. Han fick åka till hemmet där kvinnan fanns och ta en bild på henne som han skickade till Sverige för att få bekräftat att det som stod i Aftonbladet var sant. Det var det. Ingen annan gjorde någonting.

Efter ett par månader ledsnade de cypriotiska myndigheterna på att ta hand om kvinnan och såg till att en anhörig kom till Cypern och hämtade henne. Cypern betalade biljetterna. Kvinnan påstås ha skrikit hela vägen till Sverige. Jag förstår henne. Hon hade det nog bättre här, där folk brydde sig om henne. Hon var inte galen, hade inte gjort något fel, var bara deprimerad efter en skilsmässa.

En annan gång satt en lapp uppe i svenska kyrkan på Cypern där två tonårsflickor efterlystes. De hade rymt hemifrån och kunde vara på ön eftersom de talat om att åka hit. Den ena flickans mamma var mycket orolig och berättade allt i en intervju som jag gjorde för Aftonbladet. Men den andra flickans familj tyckte försvinnandet var pinsamt och ville inte att flickornas namn eller bild skulle publiceras.

Svenskar i hela världen brukar läsa Aftonbladet på Internet. Det kunde ha varit ett bra sätt att hitta flickorna. Många svenskar är inte medvetna om farorna för unga flickor. Många i sådana här situationer tvingas in i prostitution eller hamnar i modern slavhandel.

Flera månader senare talade jag med den som satt upp efterlysningen i svenska kyrkan och fick veta att flickorna fortfarande var borta och att det inte fanns några spår efter dem. Jag hoppas innerligt att de senare kom till rätta och bara varit ute på något oskyldigt äventyr.

Mitt sista exempel från Cypern hände först av de alla och är det mest tragiska. I början på 90-talet försvann en kvinna gift med en cypriot från Ayia Napa när hon skulle åka hem på moped från mannens nattklubb ganska tidigt en kväll. Hemma väntade hennes två små döttrar.

Flera månader senare hittades hon nedgrävd på en soptipp utanför Nicosia. Hon hade tvingats in i en bil av två män som sedan våldtagit henne innan de slog ihjäl henne med en planka. En kort tid senare våldtog och dödade de ännu en kvinna. I hennes fall hindrade familjen inte publicering men det hjälpte inte.

Jag hoppas nästa gång jag ska skriva om någon som försvunnit att jag får tala om vem det är och att tidningen får publicera bilder. Det är ofta något otäckt eller tragiskt som hänt. Men ibland kan en person räddas genom att bli hittad tidigt. Det är ingen skam att försvinna. De flesta behöver hjälp. Hur ska man hitta någon om man inte vet vem man ska leta efter?

Annonser