Om en pressekreterare i ett riksdagsparti kallar en kioskmedarbetare i riksdagshuset för en förlorare som lever ett skitliv, och som borde hålla käft med ständiga utgjutelser om sin misär, så är den pressekreteraren inte omedelbart en tillgång för det egna partiet.
Om vederbörande också kommenterar tv-värdar, och politiska motståndare som feta svin och sexiga på det oläckra sättet, så är det möjligen uttryck för stor takhöjd i partiet. Men det visar sig rätt snart också vara kort till dörren.

Det vet Ditte Okman allt om. Nu.

Hon var till nyligen pressmedarbetare vid det danska regeringspartiet Venstres folketingskontor.

Det är hon inte längre, av ovan anförda skäl. (Rätt utförliga referat på originalspråk finns bland annat här)

Sedan Ditte Okmans utgjutelser på Facebook fick stor spridning blev hon en ohållbar belastning för sin arbetsgivare.

En slutsats som har fått spridning i danska medier därefter är att nu har alla förstått att Facebook och andra ”sociala medier” är en offentlig anslagstavla.

Det är förstås trams.

Vi är många, Okman inklusive, som har känt till det rätt länge.

Det som den danska Okman-affären, också kallad Facebook-gate, demonstrerar är snarare något annat:

De nedlåtande kommentarerna hade varit tillgängliga länge i en socialt smal, fast numerärt ganska stor krets av mediefolk och politiskt aktiva. De fick först uppmärksamhet efter förtjänst sedan provokatören och journalisten Michael Jeppesen hade refererat dem i sin blogg knuten till tidningen Politiken.

Först då – efter läsanvisningar från traditionella medier om än på webben – växte uppmärksamheten till att omfatta andra än skribentens vänner och meningsfränder.

Jeppesen lyfte på en sten och en förundrad omvärld kunde se vad som kravlade omkring under den.

Det kunde andra än han har gjort, men gjorde inte.

Okman-affären visar också att det ”sociala” i sociala medier inte nödvändigtvis syftar på traditionella, och för all del lite småtråkiga dygder som hyfs, folkvett och respekt.

Fast det är förstås inte så nytt.

Annonser