Kriget mot terrorismen har gått från att jaga bin Ladin i Afghanistans grottor till att hantera en växande anti-amerikanism i den muslimska världen. Och i väst.
– Det allvarligaste hotet mot västvärlden kommer just nu från små inhemska terrorist-celler och individer, säger professorn Mark Galeotti på Center for Global Affairs vid New York University.

Alltså från muslimer som lever i väst, har fått en modern utbildning och demokratiska ideal med bröstmjölken. Men ändå känner sig så pass marginaliserade i sina samhällen att de beslutar sig för att ta revansch.

Frågan är hur man hanterar ett sådant hot.

ISLAMABAD: Han har vitt, långt skägg, traditionell beige salwar kameez och hätta. Lutar sig ivrigt framåt. Utanför fönstret passerar frodiga punjabska fält revy och vi hinner nästan ända till bergiga Islamabad innan pakistanska oppositionsledaren Nawaz Sharifs gamla livvakt har hunnit igenom sin färgstarka ögonvittnesskildring av tre militärkupper, inifrån presidentens residens.

Till avsked får jag hans mobilnummer och en uppmaning att ringa när som helst.
– Men glöm inte att den är avlyssnad! förmanar Khawar Qawum som en självklarhet.

Det här är sakernas tillstånd i Pakistan.
– Vartenda institution i det här landet är infiltrerad av underrättelsetjänsten. Vi vet inte ens under vilka lagar de lyder, men de är de som styr.

Det säger Pakistans främste människorättsadvokat, Asma Jahangir, till mig på sitt sedvanligt skarpa sätt. Hon är under konstant dödshot för sin frispråkighet.

Detta Pakistan är alltså USA:s främsta allierade i ”kriget mot terrorn”. Termen har blivit på modet igen efter att initialt ha förbjudits av Obama-administrationen. Så sent som i augusti ifjol proklamerade Vita husets toppchef för inrikes säkerhet och antiterrorism, John Brennan, att termen riskerade att ”förstärka intrycket av att USA är i krig med självaste islam”. Istället propagerade han uttrycket ”i krig med al Qaida”.

Men efter juldagens misslyckade kalsongbombning av ett Northwest Airline-plan med destination Detroit, så tog Barack Obama upp Busherans gamla retorik upp igen i sitt årliga tal till nationen.

Stormens öga i detta ”krig” anses fortfarande vara i Afghanistan/Pakistan, eller AfPak, som gränsregionen behändigt buntats samman till. Här antas nämligen al Qaidas kärna gömma sig.

Men det antagandet har börjat ifrågasättas.
Riffat Hussain, professor i försvarsstudier vid Quaid-i-Azam Universitetet i Islamabad, menar att al Qaida börjat skifta säte till länder som Jemen, Somalia, Afrikas horn, kanske Saudiarabien.

– Persiska Gulfen kan komma att bli al Qaidas nya gravitationscentrum, spår han.

Han får medhåll av Hamid Gul, pensionerad chef för Pakistans underrättelsetjänst ISI och en auktoritet som 20 år efter sin toppost fortfarande håller hov i pelarprydda hemmet i Rawalpindi, med en Mercedes och två stadsjeepar solandes på uppfarten. Gul menar att al Qaida även hittills knappast kunnat operera från någon primitiv grotta i Afghanistan.

– Det är omöjligt. Deras planering kräver en rejält utbyggd infrastruktur och sofistikerade kommunikationssystem”, påstår han.

Oavsett vart al Qaidas toppskikt befinner sig, så står det klart att organisationen spridit sig. EU:s antiterrorism-koordinator Gilles de Kerchove delar in dess anhängare i tre kategorier. Till den första hör så kallade ”franchise-grupper”, regionala extremistgrupper som börjat anta en mer global agenda, så som Lashkar-e-Taiba och Harkat-ul-Mujahideen i Pakistan. Grupp nummer två är människor i väst som blivit radikaliserade och åker till träningsläger i exempelvis AfPak för att lära sig vapenhantering och bombtillverkning. Den sista gruppen är muslimer i väst som finner inspiration från al Qaida på till exempel hemsidor eller genom radikala imamer, men inte nödvändigtvis behöver ha direktkontakt med nätverket. De frilansande terroristerna om man så vill, som opererar på eget bevåg.

Det är dessa sistnämnda som enligt professor Mark Galeotti – han har unga drag och gestikulerar engagerat via Skype – som utgör det största terroristhotet mot väst just nu. Han påstår att al Qaida i AfPak inte är starka nog att lansera större attacker mot väst, och pekar på just frånvaron av sådana attacker som bevis för sin tes.

Men USA håller inte med. I sitt tal den 1 december på militärakademin i West Point så vidhöll Obama att AfPak-regionen fortsatt utgör terrorismens epicenter och att faran ytterligare förvärras av Pakistans nukleära status. Kärnvapen i händerna på extremister utgör Vita Husets värsta mardröm.
Inför en andäktig publik deklarerade Obama sitt mål, att ”splittra, bryta ned och besegra” al Qaida i regionen, genom att neka dem tillflyktsorter, avbryta talibanernas framfart samt stärka Afghanistans regering och säkerhetsstyrkor så att de själva ska kunna hålla faran stången i framtiden.
EU delar USA:s analys.

Talibanernas betydelse i sammanhanget springer från deras tidigare vägran att lämna ut al Qaidas ledare Osama bin Laden, vilket USA angav som orsak till sin invasion av Afghanistan 2001.

Talibanerna delas numera in i två kategorier. Originalet är de afghanska talibanerna, som kämpar mot den internationella närvaron i Afghanistan och vill återta makten i landet. Den nyare falangen är de pakistanska talibanerna, TTP, som bildades för ett par år sedan som ett svar på de amerikanska flygräderna i Pakistans gränstrakter mot Afghanistan. De kände sig bedragna av pakistanska staten och beslöt sig för att slå tillbaka. I våras nådde konflikten sin kulmen den nordliga Swat-dalen, då TTP bröt en fredsuppgörelse med provinsregeringen och avancerade mot huvudstaden Islamabad. Sedan dess har regeringen lanserat två massiva militära operationer mot TTP, i Swat-dalen och Södra Waziristan, och till stora delar återtagit kontrollen av områdena.

Men Pakistan, vars partnerskap i kampen mot terrorn utnämndes till en av grundpelarna i USA:s strategi, sägs spela med dubbla kort.

Samtidigt som landet bekämpar TTP och al Qaida som USA:s allierade, så håller de de afghanska talibanerna om ryggen. Åtminstone är det vad USA:s högste befälhavare i Afghanistan, General Stanley McChrystal, kom fram till i sin rapport den 30 augusti ifjol.
”De största afghanska motståndsgruppernas ledarskikt är baserat i Pakistan, har länkar till al Qaida och bistås enligt rykten av delar av ISI  (Pakistans underrättelsetjänst, reds anm)”, skriver han.

McChrystal får medhåll av Ahmed Rashid, Lahore-baserad författare till referensverket Talibanerna, som påpekar att den pakistanska armén hellre ser en talibanregering i Kabul än den nuvarande Karzai-administrationen, vilken uppfattas som alltför vänlig mot Pakistans ärkefiende Indien.
– Men Pakistan kommer inte att lyckas besegra de pakistanska talibanerna och al Qaida så länge de ger fristad åt de afghanska talibanerna”, menar Rashid.

Pakistan är alltså ute på tunn is. De största afghanska motståndsgrupperna, som McChrystal menar att de skyddar är tre till antalet. Den tyngsta är Quetta shuran, ledd av talibanernas högste höns och tidigare regeringschef, den enögde Mulla Omar. De andra  är Haqqanis nätverk, samt Hezb-e-Islami, som leds av den gamle mujahedinen Gulbuddin Hekmatyar. Ledarna sägs sitta säkert i Quetta, Norra Waziristan. USA lobbar hårt för att Pakistan ska slå till mot dem. Men det är lättare sagt än gjort, menar Tanvir Ahmad Khan, gammal toppdiplomat som nu driver tankesmedjan Institute for Strategic Studies i Islamabad.
– Det vore en ren självmordstaktik, säger han.
Dels är pakistanska armén försvagad – både utrustningsmässigt och i antal – efter fjolårets hårda strider, i vilka drygt 2000 soldater fått sätta livet till.

Dels skulle ett sådant drag riskera att ena TTP och de afghanska talibanerna. Just genom att lämna de afghanska talibanerna ifred, har armén undvikit deras inblandning i operationen i södra Waziristan
– Att förena dem skulle leda till ett rent krig, säger Khan.
Dessutom skulle pakistanska militären behöva förstärkning från de trupper som nu är posterade längs gränsen mot Indien i det sedan länge omtvistade Kashmir. Och att rusta ned beredskapen mot Indien skulle knappast förbättra någons nattsömn, enligt Khan.

Den tredje faktorn är USA:s allt större villighet att förhandla med talibanerna, vilket också får Pakistan att vilja vänta och se innan de öppnar ytterligare en front, menar han.

Det är inte första gången som frågan om förhandlingar dryftas. Talibanerna har en stående inbjudan till bordet från Afghanistans president Hamid Karzai. Men förhandla, det gör man är på väg att förlora, inte tvärtom. Och talibanerna, som bildat skuggregeringar i snart sagt alla Afghanistans provinser, har med USA:s tillkännagivna utrymnings-strategi fått vind i seglen.

Utgången från Marjah-offensiven i Helmand, den största sedan USA:s invasion av landet 2001, kan dock komma att påverka talibanernas förhandlingsvilja, tror Riffat Hussain.
Och skulle de visa sig villiga, så uppstår nästa fråga – vem sitter vid bordet?

– Förhandlingarna borde äga rum mellan USA och talibanernas ledarskikt. Karzai är inget annat än en nickedocka som saknar all politisk tyngd i Afghanistan, säger Hamid Gul.

Faktum är att hemliga förhandlingar redan inletts, med saudisk medling. De startade i Mecka i maj 2008, berättar Abdul Basit, en ung läspande forskare på Pakistan Institute for Peace Studies i Islamabad. Som ett led i samtalen har fem talibannamn strukits från USA:s terroristlista. Tanken är att dessa mer ”moderata” talibaner ska kunna fungera som smörjmedel mellan USA och Mulla Omar. Huruvida Haqqani, Hekmatyar och inte minst alla provinsiella talibanledare kommer att ställa sig bakom en eventuell uppgörelse är däremot oklart.

Vad som är klart är, att dagsordningen för förhandlingar skulle toppas av al Qaidas vara eller inte vara i regionen. Hamid Gul är dock övertygad om att Mulla Omar har lärt sig sin läxa efter åtta års strider och inte längre kommer att skydda bin Ladens nätverk.

Men hur då skulle Afghanistan te sig under ett nytt talibanstyre? Nya halshuggningar och moralpolis?
Basit tror ändå inte att så blir fallet. Den bloggande professorn i internationella relationer vid Quaid-i-Azam Universitetet, Ishtiaq Ahmad, menar att Saudiarabien och Pakistan skulle kunna ”garantera” talibanernas uppförande. Vidare påpekar han att det knappast skulle vara första gången som terrorister kommit till makten.

Andra bedömare är minst sagt skeptiska. Anders Fänge, som är chef för Svenska Afghanistankommittén och har bott i regionen sedan han fastnade för stället som ung frilansjournalist, har sin syn klar:

”Varje försök att förhandla med upprorsmakarna är dömt att misslyckas (…) utan en någorlunda väl funktionerande stat”, skriver han i en lägesrapport i januari.

Och där är Afghanistan inte på långt när.

En positiv effekt av att dra tillbaka trupperna från Afghanistan skulle dock vara att den onda cirkel som dubbats ”counter-counterinsurgency”, d.v.s. uppror mot själva upprorsbekämpandet, skulle kunna brytas. Vilket tar oss in på möjliga lösningar på det växande terroristproblemet.

Mark Galeotti menar att, förutom militära medel, så behöver själva grundproblemen adresseras. För de al Qaida-inspirerade ”franchise-grupperna” skulle detta innebära en lösning av de konflikter som ligger till grund för deras existens. Kashmir. Israel-Palestina. Många menar att dessa konflikter är själva roten till muslimers missnöje, till anti-amerikanismen.
Andra är mer skeptiska till att en lösning av Palestina-frågan verkligen skulle få al Qaida att tagga ned. Ahmad påpekar att Palestinska staten redan betackat sig för att länkas till ett globalt jihad efter att bin Laden använde Palestinas konflikt med Israel i ett av sina tal efter attacken mot World Trade Center. Ahmad tror att al Qaida skulle hitta andra sätt att mobilisera support.

EU:s de Kerchove länkar snarare uppkomsten av dessa franchise-grupper till svaga nationalstater och institutioner. I Pakistan är den veka administrationen knappast att undra på menar exdiplomaten Khan, då ständigt återkommande militärkupper – vartenda en, som han påpekar, backad av USA – har rumphuggit demokratin.

– Det har berövat Pakistan en erfaren politisk klass, säger han.

De som nu sitter vid makten har antingen återvänt från exil, från häkte, eller från någon landbygshåla där de övervintrat Musharrafs diktatorskap. Khan menar att politikerna gör sitt bästa, men att inlärningsperioden kommer att vara lång och att ”folk inte längre har tålamod, utan vill se resultat”.

Afghanistan kämpar med samma problem, bara mångfalt värre.

Khan länkar också förmågan till fattigdomsbekämpning i Pakistan till en lösning på Kashmir-konflikten. För problemet, som hn uttrycker det, är att Pakistans lägger en tredjedel av statens resurser på armén, en tredjedel på låneavskrivningar och att det då endast återstår en tredjedel till vård, utbildning och annat.
– Det är det lättaste som finns, att sprida terrorism under sådana förhållanden, säger Khan.

Ifall det rådde fred mellan Indien och Pakistan skulle militärbudgeten kunna minskas. Dessutom skulle handeln dem emellan kunna upptas. De här två frågorna tycker Khan att EU borde medla i.

Riktigt så framfusig vill dock inte EU:s de Kerchove vara. Då får först Indien och Pakistan begära EU:s medling, säger han. Men han tar Indiens parti och menar att första steget i de återupptagna fredssamtalen borde vara för Pakistan att döma hjärnan bakom Mumbai-attacken den 26 November 2008 och att tuffa till sig mot Indien-fokuserade jihadistgrupper som LeT.

Ett sådant resonemang missar dock poängen, anser den Lahore-baserade joviale analytikern Hasan Askari Rizvi.

– Så länge som bara Indien ligger på om detta så kommer Pakistan inte att göra något åt LeT, då de inte vill ge intrycket av att agera under Indiens påtryckning, säger han.

EU har, likt USA, allt mer börjat erkänna Pakistans betydelse i kampen mot terrorismen. I somras höll EU och Pakistan ett första toppmöte, där bland annat frågan om ett frihandelsavtal föddes. Det skulle kunna ge en välkommen vitamininjektion till Pakistans bakbundna textilindustri.

Majoriteten av analytiker som Fokus talat med anser att EU borde skaffa sig en egen röst i terrorist-frågan, istället för att följa i USA:s ledband. Mindre krigshets och mer eftertänksamhet. Men de Kerchove låter smått förnärmad över kritiken och poängterar att EU till exempel aldrig använt uttrycket ”kriget mot terrorismen”, utan behandlar terrorister som kriminella, enligt lagboken.

– Det är därför som Osama bin Laden aldrig har benämnt de anhållna efter exempelvis Madrid-bombningarna som krigsfångar, vilket han gör med Guantanamofångarna, säger de Kerchove.

När det gäller NATOs roll så tycker Basit att de bör ta sig an talibanerna i deras starkaste fästen, istället för att slösa resurser på lugna områden. Fast egentligen är de fel instans för Afghanistan, menar Hamid Gul.

– Det är dags för EU att skaffa sig en egen styrka, säger han, gärna en som slutar dansa efter USA och Storbritanniens pipa.

Men när det gäller Afghanistan vill han, liksom Pakistans ledande parti PPP, inget hellre än att de internationella trupperna drar omedelbums. Gul betackar sig helt för fortsatt västlig inblandning, istället tycker han att OIC, en organisation för de islamska länderna med 57 medlemmar, ska ta över landets återuppbyggnad.

Basit har en annan idé för framtida militära interventioner, nämligen att FN borde skapa en gemensam antiterroriststyrka med soldater från alla medlemsstater.

Det är lätt att känna sig modstulen efter timtals prat med pessimistiska analytiker. Men allt är inte nattsvart. Och Pakistan är så mycket mer än bara oländiga gränstrakter.

Det är söndag morgon när cykelklubben Critical Mass träffas utanför en klassisk snabbmatsrestaurang, som gräddar tandori rotis i rykande fart. Vi slänger in cyklarna – hälften lånade av familj och vänner – i en färgglad pickup och drar ut på veckans äventyr nära indiska gränsen, där rapsfälten möter stadens ytterkanter. Fem timmars tramptag senare har jag fått höra om mikrofinanstjejens stöd till kvinnliga entreprenörer, den nybakade marknadsförarens innovationer och historikerns utbytesstudier i Tyskland. Och känner att det trots allt finns hopp för världen.

FOTNOT: Detta var ett första utkast åt Fokus. På tok för långt 🙂

Annonser