PARIS Umberto Eco hade nyligen fått i uppgift att ansvara för programsättningen på Louvren och intervjuades av den anledningen i Le Figaro. Eco framförde där bland annat uppfattningen att man aldrig bör besöka ett stort museum mer än en halvtimme åt gången och att man då enbart bör intressera sig för ett enda verk.

Jag tycker det låter som en utmärkt princip, särskilt när det gäller sådana stora museer som Louvren.

Naturligtvis underlättar det saken om man innehar ett presskort, men jag föreställer mig att det som regel går att skaffa årskort till museer av Louvrens typ.

Hur som helst, inspirerad av Eco bestämmer jag mig för att göra ett kort besök för att ta reda på en sak som jag länge har undrat över, nämligen: Hur ser den ut egentligen, tavlan som är föremålet för Ulf Peder Olrogs vackra visa ”Resan till Cythère” och där den inledande versen slutar med raderna: ”Madame de Maintenon fick se den en gång/och skrev då till kung Ludvig denna sång:”.

Försedd med planskissen över Louvren, inser jag snabbt att jag ska upp till översta våningen och till avdelningen ”Franska målare”.

Däruppe avancerar man framåt i tiden genom en lång rad av salar med pompösa tavlor som hyllar krig och religion. Så småningom kommer man då fram till den sal där Watteaus tavlor är upphängda.

Där är det plötsligt helt andra motivkretsar som gäller. På tavlorna avbildas det begynnande 1700-talets jet-set i färd med att leva ljuva livet i landskap som bara är suddigt antydda, som för att antyda att de snarast tillhör en drömvärld.

Just sådan är också ”Resan till Cythère” eller ”Pèlerinage à l’île Cythère” som den egentligen heter. På mig ger den ett lite patetiskt intryck, särskilt med änglarna som fladdrar i luften till vänster på tavlan. Men jag är egentligen inte mannen att bedöma kvaliteterna och rent konsthistoriskt innebar den ju uppenbarligen något nytt.

Annonser