STOCKHOLM Strax före den katastrofala jordbävningen ägnade sig Haiti åt att förbereda årets höjdpunkt: karnevalen. I Port-au-Prince skulle den äga rum 14–16 februari; den mindre upplagan i Jacmel – sydkustens lilla kulturstad, med konstskolor och ett filminstitut – den föregående söndagen.

När jag gjorde min fjärde resa i Haiti häromåret såg jag vilken energi som lades på karnevalen. Bakgårdar och garage i Jacmel fylldes av barn och vuxna som målade masker av papier maché och skapade de mest fantasifulla dräkter och ekipage. Hur hopplöst läget än var erbjöd karnevalen ett tillfälle att hänge sig åt dans och fest.

Hur är det möjligt att överleva i ett så plågat, utfattigt land? Svaret är förstås att de flesta inte haft något annat val än att hanka sig fram, plus viss hjälp från utvandrade anhöriga. Men den haitiska kulturen har skapat gemenskap och identitet, och hållit människors mod uppe. De magiska voodoo-riterna, eller vodou på kreolska, ingår i ett månghundraårigt kulturarv med rötter i Västafrika och tar sig uttryck i såväl trosföreställningar som i konst och musik.

Jag tänker på Myrlande Constant i Port-au-Prince. När Haiti ännu hade turister – innan aids stigmatiserade landet – var så kallade voodooflaggor populära souvenirer. Myrlande, vars mor jobbade i bröllopsklänningsindustrin – innan den flyttade till Asien – lärde sig brodera de mest konstnärliga flaggorna av dem alla. Snart fick hon dollarkunder och kunde anställa tio kvinnor i sin verkstad; var och en försörjde familjer med kanske tio personer.

Men senast jag besökte Myrlande vågade sig galleristerna knappt dit från USA – och bara några sömmerskor broderade hennes vackra verk med pärlor och paljetter. Nu undrar jag förstås om hon överlevt, blott en mil från epicentrum.

Fast i närheten ligger Hotel Oloffson (sic) – ett kråkslott ur en kulturskatt av snickarglada, förfallna träkåkar – som märkligt nog klarat jordbävningen. Hotellet är en mytomspunnen mötesplats för författare, konstnärer och dödsskvadroner, men också scen för husbandet RAM.

RAM:s röjiga blandning av blues, punk, protestsånger och afrokaribiskt tunggung, framförd med gitarrer, tutor och hemgjorda maman-trummor, är den haitiska musikens flaggskepp. Sångaren, hotelldirektören och voodoo-prästen Richard Morse twittrar nu flitigt om läget – och att Hotel Oloffson än en gång klarat en katastrof symboliserar ett hopp för haitisk kultur.

Både Port-au-Prince och Jacmel är idag ruiner. Vatten, mat och sjukvård är förstås akuta behov under överskådlig framtid. Men i kommande återuppbyggnadsfaser lär kulturen vara avgörande för att människor ska orka leva kvar.

”Haiti är en karneval; en fest för alla sinnen”, står det i Oloffsons gulnade reklam från 1950-talet. Även om det inte verkar möjligt nu lär hel del haitier göra allt för att det ska bli någon slags karneval i mitten av februari.

(Denna text publicerades av Sydsvenskan i söndags: http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article620771/En-karneval-i-katastrofen.html)

Annonser