NEW YORK De senaste 18 månaderna har New Yorks barer och restauranger erbjudit inte bara gamla vanliga “happy hours” – utan även “stimulanspaket” och “recessionspriser”, för att få folk att gå ut och äta och dricka. Sedan Lehman Brothers fall i september 2008 utlöste ett finansiellt moras har det varit relativt fullt på sta’ns krogar.

Det ligger helt enkelt inte i New York-bornas natur att sitta hemma och sörja de dåliga tiderna.

Men Wall Street-kulturen har delvis försvunnit från nattlivet. Den märkliga företeelsen med bottle service är i alla fall inte vad den var 2007, då uppemot 70 procent av omsättningen på vissa klubbar kom från sådan servering.
Lotus, Buddha Bar, Room Service och allt vad etablissemangen i Chelsea och Meatpacking District hetat har stängts eller ändrat stuk; Marquee, Pink Elephant, Griffin, Gates och andra vittnar om nedgångar med 20–40 procent.

Bottle service dök upp i mitten av 1990-talet, som ett sätt att skilja agnarna från vetet i New Yorks uteliv. De som kunde betala bra för sig fick sitta bakom VIP-rummens sammetsrep, med privat servering av vodka och champagne. Snart eskalerade konceptet till hela klubbar. Eftersom varje flaska kunde kosta hundratals dollar, och det ofta fanns minimumkrav på tre helpannor per sällskap, blev det snabbt saftiga notor.
Klubbarna insåg hur mycket de kunde tjäna på att gästerna hällde upp sprit åt sig själva, istället för att låta en bartender mixa enstaka drinkar. Att reservera ett drinkbord blev, för dem med spenderbyxorna på, ett sätt att komma förbi kreti och pleti-köerna – eller att alls komma in på ett eftertraktat ställe.
Wall Street-mäklare och andra i finans- eller fastighetsbranschen tog plötsligt, i kraft av sina höga löner och bonusar, över ett nattliv som annars i New York dominerats av kreatörer och exhibitionister.
På de flesta bottle service-ställen fanns – och finns – värdinnor, vars uppgift blev att fixa dit de rätta kändisarna. Gärna unga och framgångsrika, som Lindsey Lohan, Justin Timberlake, Leonardo DiCaprio och, just det, Tiger Woods. Personer som i sin tur lockar andra kändisar – och i förlängningen den svans av gäster, som bränner pengar för att få finnas i deras närhet.
Till ekosystemet hör också gott om partyvilliga tjejer, som låter sig bjudas på drinkar och sedan kan tänkas vara redo att vilja stifta närmare bekantskap med VIP-kändisen eller dito knösen. Utsikten till intimt umgänge på hotellrummet ingår i lockelsen med bottle service.

Bondfångeriet att låta bargäster betala ohemula överpriser för lite sprit brukar förknippas med sunkiga stripphak. Men bottle service-kunderna vill gärna visa omvärlden att de har råd. Snart spred sig företeelsen från New York, Miami, Los Angeles och Las Vegas till något enklare former i Indianapolis, Milwaukee och Jersey City – och, förstås, till Stureplan, Avenyn, Visby och Båstad. Det som en gång var exklusivt blev standard.

New Yorks klubb-habituéer klagade på att bottle service blivit en trist epidemi, som förstört stadens nattliv genom att prioritera pengar framför personlig stil, och myndigheterna började tala om reglering för att stävja fylleri. Själv tyckte jag att det kändes som “kejsarens nya kläder”, när jag nyligen råkade hamna vid ett drinkbord på Hudson Terrace i Hell’s Kitchen – en klubb som tar uppåt 1 000 dollar för att duka upp en vodkaflaska med några sorters juice.

I november rapporterade New York Post om en affärsman från Malaysia, som under lång tid bränt hysteriska belopp på champagne och annat. En gång lyckades hans förvisso stora sällskap få en nota på 160 000 dollar. Så helt borta är inte excesserna. Men som helhet lider New York ändå av baksmälla från den hedonistiska högkonjunkturen. Precis som på depressionens och spritförbudets 1920-tal har det istället dykt upp “speak-easies” (lönnkrogar) på sta’n.

Se även: http://www.newsmill.se/artikel/2009/12/10/skvallermedierna-avsl-jar-sportv-rldens-ok-nda-sidor

Annonser