WASHINGTON/NEW YORK Häromveckan när jag besökte huvudstaden var jag med om något som inte händer varje dag – jag satt på en pressträff i Vita husets västra flygel, där självaste POTUS (President of the United States) dök upp.

I pressrummet finns USA:s stora medier – TV-bolagen, radiokanalerna, nyhets-byråerna och dagstidningarna – representerade med permanenta medarbetare, alla redo att rapportera om utspel och nyheter. Och eftersom det bara ligger en kort promenad från Ovala kontoret, president Obamas basläger, skulle man kunna tro att han infinner sig så ofta han kan.

Men icke. Hittills har han bara varit med på två stycken pressträffar under sin tid som president. Detta var den andra, och han var bara med i drygt tre minuter – utan att ta några som helst frågor:

(Undertecknad skymtar på en stol i den bakre raden, exempelvis vid ≈3.25.)

Det är ändå dubbelt så många gånger som föregångaren. Under George W Bushs åtta år som president dök han bara upp på en enda så kallad press briefing. (Däremot håller presidenterna då och då regelrätta presskonferenser, med utrymme för ett begränsat antal frågor – då i en särskild lokal i Östra flygeln av Vita huset, eller när de är på resa någonstans.) Skulle presidenten börja besvara frågor skulle han aldrig komma därifrån…

En kollega som är stationerad i Washington skrev:

”…men vad kul att du var där i torsdags! Jag såg pressbriefingen på C-span och man både HÖRDE och såg hur alla närvarande drog efter andan när Mr O själv klev upp på podiet. Vilken tur att du var där just den dagen!”

Ja, reportrarna var inte så luttrade som man skulle kunna tro utan snarast häpna när presidenten uppenbarade sig, trots att de har ganska gott om möjligheter att se honom in action. För mig som annars mest följer amerikansk politik från New York – via min egen dator, eller genom att dyka upp på ett eller annat valrörelse- eller fund raising-möte – var det fascinerande att se insidan av Vita huset.

Dels förstås för att det är världsmaktens mytomspunna boningar, men också för att det var intressant att se hur mina kolleger jobbar.

För trots frågornas och ämnesområdens enorma vikt, trots mediernas makt, och trots den status det innebär att vara ”Vita huset-korrespondent” sitter alla som har pressrummet i Västra flygeln som sin dagliga arbetsplas i små trånga bås. På samma yta som mitt eget kontorsrum hemma i New York trängdes kanske tio, tolv stycken politikreportrar! Ingen hade plats för så värst mycket mer än sin egen bärbara dator på skrivbordet. Och då har pressavdelningen ändå byggts om och moderniserats nyligen.

Det finns bara 50 fasta platser, och dem är det konkurrens om att få. Det är i regel bara reportrarna på de främre raderna – ofta från de stora TV-nätverken eller de tyngsta redaktionerna, som AP, Reuters och New York Times – som får chans att ställa frågor till talesmannen Robert Gibbs (eller vem som nu kan tänkas finnas på plats). Och det verkar dessvärre bli en ganska intern, grabbig jargong – med en hel del munhuggande, som framgår av inspelningen ovan.

Vita husets pressrum har dessvärre inte gått oberört från den enorma kris och strukturomvandling som de amerikanska medierna genomgår just nu. Flera reportrar som bevakat Vita huset i drygt 20 år har tvingats sluta, eller blivit omplacerade på sina redaktioner. Och de Texas-medier som fanns på plats särskilt under George Bushs tid har lämnat Washington och inte ersatts av nya Chicago-medier i motsvarande grad.

Kvar finns förstås Helen Thomas, pressrummets doyenne som har bevakat nio presidenter sedan 1961, från Kennedy och framåt. Hon är den enda journalist som har sitt eget namn, inte någon redaktions, på den lilla plaketten vid stolen. Hon fanns inte på plats under den pressbriefing som ni kan se ovan – hennes stol är den tomma mitt i, längst fram – men missa inte min kollega Pontus Hööks prisbelönta bildspel om denna legendariska dam.

Jag var på plats för att porträttera den enda svenska journalist som arbetar i Vita husets pressrum – mer om henne någon annan gång!

Gunilla Kinn

Annonser