Den 2 juli legaliserades sexuellt umgänge mellan samkönade vuxna i Indien. Jag gav mig ut i nattvimlet för att höra hur lagändringen påverkat människors liv.

DELHI: ”Everybody’s free… feel good!” Händer i luften, hoppande, svettigt dansgolv. Pegs ’n Pints är en liten intim klubb i Delhi ambassadkvarter, med tung bas och discokula. Det är tisdag och HBT-klientelet – framförallt män – fyller stället, liksom de gjort de senaste 5-6 åren.

− Samhället är helt enkelt mer öppet sedan i somras, vittnar en jordnära trettioårig man i baren, på min fråga hur livet ändrats sedan legaliseringen.

− Efter 377 (lagen som ändrades) har fler kommit ut, både i media och privat. De hyrde hela stället och hade ett jätteparty för att fira, berättar Davender Soni, som är chef för Pegs ’n Pints.

Kevin, 23, är en tvärhand hög och frapperande feminin med ett obändligt  självförtroende.

− Det kallas för Templet, skrattar han om Pegs ’n Pints. Han har hängt här sedan 16 års ålder och ikväll kommer ikväll i sällskap av Rahul, 25. För dem har lagändringen inte gjort någon stor skillnad.

− Vi har alltid varit öppna. Och så länge ingen i min familj bryr sig så spelar det ju inte roll, menar Kevin.

Men när han pluggade i Chennai, nere i sydindien, var livet svårare. Stan är mer konservativ och saknar trots sina 7 miljoner invånare en HBT-scen.

Nere i Bangalore hör Akkai Padmashali till frontfigurerna inom HBT-rörelsen. Det har legat många demonstrationståg och stark lobbying bakom lagändringen, påpekar han, men trots detta är kännedom kring HBT-frågorna begränsad till metropolerna. På landsbygden vet ingen ens vad bokstavskombinationen står för. Akkai är öppen med sin sexuella läggning men blir ofta ifrågasatt av den enkla anledningen att han och hans partner inte kan få barn.
Men han märker ändå att attityderna sakta ändras, inte minst tack vare den – med hans egna ord – ”historiska lagändringen”.

− Tidigare var många rädda för att komma ut. Du kunde få tio års fängelse, eller livstid. Lagändringen har ingjutit mod i oss som grupp, säger han.

Även för Danish Sheikh, en ovanligt mogen 20-åring som är inne på fjärde årets juriststudier, känns lagändringen som en stor seger.

− Jag känner mig lätt annorlunda nu. Legitim, liksom. Det gör stor skillnad för mig, säger han eftertänksamt.

Han är långt med mjuka bruna lockar och sitter och fingrar på sin iPhone när vi träffas på en rysk bar i centrala Delhi. Alla vänner känner till hans sexuella läggning, men inte mamma och pappa.

Andra jag pratar med vittnar om att polisens övergrepp minskat sedan i somras. Att de känner sig säkrare. Danish är på det klara med att detta bara är första steget på en lång resa mot lika rättigheter.

− Men det är ett viktigt steg.

Nästa landvinning han hoppas på är rätten att gifta sig, ärva sin partner och få adoptera. Men först måste hovrätten dom passera Högsta domstolen i Delhi. Det borde inte vara svårt, tror han.

− Hittills har petitionerna mot lagändringen varit väldigt fåniga; som att den kommer att  leda till en utbredd homosexualitet bland gränssoldaterna, vilket i sin tur skulle äventyra rikets säkerhet, säger han.

Hovrättens dom har överklagats på drygt fjorton punkter och i skrivande stund ansluter sig även fler till HBT-sidan, som nya vittnen, i kampen för att HD ska befästa hovrättens dom. Regeringen har inte tagit någons sida. Processen kommer att ta sin tid, men ifall lagändringen står fast så öppnas dörren för HBT-grupper att lobba vidare för nya jämställdhetslagar.

Fotnot: det här är ett utkast skrivet åt Amnesty Press

Annonser