NEW YORK Den här veckan har Bloggvärldsbloggen språktema, och språk är sannerligen något man Skärmavbild 2009-11-11 kl. 05.52.30som utlandsboende och journalist funderar över – ständigt.

Jag startade rentav en gång en språkblogg enbart för att älta allehanda språkfunderingar och för att uppmärksamma roliga, intressanta och fula ordbildningar och uttryck.

Tyvärr för den bloggen en tynande tillvaro, men nog skulle det gå att fylla den med många, många inlägg om dagen…

En intern diskussion på Korrespondenternas mailinglista har dock fått mig att reflektera – inte för första, och knappast heller för sista gången – över hur människor föredrar att böja ordet (mass)medium i plural. Jag förespråkade medier; en kollega föredrog – med hänvisning till sina latinstudier på gymnasiet – media.

Jag tycker att denna språkvårdsfråga är extra intressant, eftersom dessa ord är så vanliga – inte minst i vår bransch! – och språkbruket så skiftande. Kolla bara på våra branschtidningars titlar: Medievärlden respektive Dagens Media.

Jag gillar också latin, trots att jag inte läst en enda timme av det i organiserad form (än), och det får gärna finnas många spår av det i svenska språket för min del. Som många *moderna företagare* använder jag latin i mitt firmanamn… Och jag skriver t ex hellre centra än centrum, som plural av centrum. Men vad gäller medium i plural har jag köpt och internaliserat de svenska språkvårdarnas argument.

Det är förstås valfritt att skriva antingen medier eller media. Men språkvårdare rekommenderar nästan alltid tveklöst det förstnämnda — just för att det passar bättre in i svenskan. Särskilt när det ska böjas till bestämd form (medierna) eller till genitivform (mediers, mediernas).

Trots allt skriver vi i första hand på svenska, och inte på latin. Språkvårdarnas huvudprincip är att använda svenskanpassade böjningsformer, i den mån det låter sig göras. Ändå är det väldigt många som skriver och säger media, ofta om branschen i stort. Inte minst alla unga som ”vill jobba med media”… Vilket i sin tur återspeglas i det citat som blivit titel på 90-talsrapport Annina Rabes och Eva Johanssons ”Ingen längtar efter mer media” för Kulturdepartementet (se bild längst upp).

Engelskans media påverkar förstås, medvetet eller omedvetet, mångas val. Tydligen lånades den latinska pluralformen in i svenskan via engelskan på 60-talet, när fenomenet i sig blev vanligare – gissningsvis en icke ovanlig gång för latinska låneord.

Språkvårdarnas motivering för medier lyder som följer (från Språkrådets frågelåda, för övrigt en guldgruva):

Fråga Hur böjs ordet medium? Och hur bildas sammansättningar med det?

Svar Det böjs medium, mediet, medier, medierna. I sammansättningar har förleden formen medie-, t.ex. medieutbildning. Jämför med akvarium som hanteras på samma sätt.

Den latinska pluralformen media bör man inte använda. Man kan inte sätta den i bestämd form och den missförstås som singularform.

Att media ofta uppfattas som singularform – dock ej, nota bene, av min Korrespondenterna-kollega – stämmer nog. Jag får tiotusentals träffar när jag googlar på uttrycket ”svensk media” (d v s svenska media/medier) och så sent som idag dök det upp ett mail i vilket en kollega i Frankrike talade om ”annan svensk media”, d v s en sammanblandning av singular och plural. Dessutom används formen med -a tokigt nog ofta i sammansättningar, trots att det är plural, som i det vedervärdiga ”mediaprofil”.

För den som är intresserad av denna fråga rekommenderar jag en text från konsultföretaget Textfixarna, som jag hittade på nätet: en kort, resonerande uppsats av Maria Sundin som finns på denna länk under rubriken ”Media eller Medier?”.

Där står massor av fakta om vad hon kallar dragkampen mellan media och medier. Texten har drygt tio år på nacken, skulle jag tro, eftersom grunden till den skrevs som universitetsuppgift – men Sundin noterar bland annat att:

media håller på att utvecklas till ett kollektivt, abstrakt massord, för massmedier i största allmänhet (vilket stämmer med de exempel jag angett ovan, och de stickprov jag gjort bland googleträffarna)

media som pluralform är något vanligare än medier i de textmassor Sundin genomsökt; dock är förledet medie– vanligare än media– i sammansättningar.

Språkvårdarna har alltså en anledning att fröjdas (medie-, som språkvårdarna rekommenderar, används) och en att sörja (att medier inte är vanligare än det är). Titlarna på de två nämnda branschtidningarna stämmer med detta.

”Framtiden får utvisa vem som vinner dragkampen om det svenska folket!”

konstaterar Sundin. Eftersom hon gissningsvis skrev detta för drygt tio år sedan är framtiden kanske redan här… Men jag gissar att språkbruket fortfarande vacklar. Om folk vill ha latinets och engelskans media så blir det förstås media, vad svenska lingvister än rekommenderar. Redan 1786 konstaterade den då nyinvalda ledamoten i Svenska Akademien Anders von Höpken – enligt akademiens sajt, där SAOL för övrigt lätt går att söka i – att

”Det står ej uti vår magt att skapa et annat språk än folket i allmänhet talar.”

Eller så kanske det hjälper om jag länkar folket i allmänhet – det vill säga er bloggläsare – till några av de språkvårdare jag tagit intryck av… Här skriver Siv Strömquist, en av SvD:s språkkrönikörer, om medier/media, och rekommenderar som sina kolleger det förstnämnda – inte minst för att det sistnämnda ofta felaktigt behandlas som singular.

Kanske kan man tänka sig att det i framtiden blir norm även bland språkvårdare med en uppdelning enligt följande:

medier – specifika medier, som i ”Jag rapporterar från New York för flera svenska medier” eller ”Ett stort antal utländska medier uppmärksammade den danske ministerns uttalande”.

media – kollektivt, abstrakt samlingsbegrepp, som i ”Jag vill jobba med media”.

Gunilla Kinn

P S På min egen blogg gör signaturen Magnus en intressant reflektion av hur han uppfattar formerna:

”Uttryck som ”svensk media”, ”defaitistisk rysk media”, ”media med plats för tydliga åsikter” – alla dessa i obestämd form – betonar på något sätt att man inte gör skillnad på de olika mediala aktörerna i den klunga som avses, man tycker inte att den sortens skillnader kommer att bli viktiga längre fram i det man säger. De ses som en klump. ”Svenska medier” är mera öppet för att det kan finnas nyanser och att alla inte delar samma villkor eller samma agenda.”

Annonser