En känd italiensk sångerska blev jättearg i teven härom kvällen. Programledaren hade tagit ett foto från när hon var ung, och satt det bredvid ett foto av henne i dag, där hon dessutom såg gammal och småfet ut.

– En sådan här sak skulle ni aldrig gjort mot en man, utbrast hon.

Och hon har rätt. Nu är det ju inte bara i Italien det finns ojämlikhet, men jag har under mina tjugo år  förstått att min universitetslärare hade rätt under mina första månader är nere. Hon hävdade att Sverige var 30 år före Italien när det gällde jämställdhet.

Då tyckte jag hon överdrev. Nu funderar jag på om man inte skulle kunna lägga till några år.

Jämlikhet är nämligen en bristvara i det italienska samhället, minst sagt. Exemplen är tusentals, men jag ska ge er några få från vårt vardagsliv.

När det är Fars dag kommer alltid barnen hem med standardverser om hur gärna de skulle vilja vara med pappa, men han kommer ju alltid hem sent från jobbet (när mamma redan lagat middagen, men det är mitt tillägg). Sambon, som av den lilla stadens invånare jämställs med ett exotiskt djur på zoo eftersom han tillbringar en massa tid med sina barn, ler trött varje gång.

När  vi är på fest hamnar samtalet kvinnorna emellan nästan alltid på strykning. ”Hur ofta stryker du? Hur många skjortor använder din man i veckan? Jag har ett BERG med tvätt att stryka”. I början följde jag konversationen storögt, sedan hade jag en fas när jag var fascinerad, nu har jag tröttnat rejält. Speciellt som det handlar om yrkeskvinnor, som faktiskt borde ha intressantare saker att tala om.

Grannen vill inte prata med mig om något som har med praktiska problem att göra. Om hans häck går in över vår trädgård och jag tycker det är dags att klippa den, så vill han att sambon ska komma och säga det. Kvinnornas plats är vid spisen tycker han. När jag sist struntade i detta och gick själv för att säga till fick han ett hysteriskt utbrott.

Det är ju faktiskt inte bara de italienska männens fel att det är så här. Även kvinnorna måste ta sitt ansvar för att jämställdheten står och trampar på samma fläck sedan 1950-talet (då talar jag om det verkliga Italien, inte om livet i huvudstaden Rom). Om de inte släpper ifrån sig strykjärnet och grytorna så kan inget revolutionerande hända.

Annonser