Skärmavbild 2009-10-13 kl. 14.51.02NEW YORK Sällan är klyftan mellan Den gamla världen och Den nya så tydlig som i spalterna när Guide Michelin presenterar sitt årliga urval för New York.

Det är bara några år som den klassiska restaurangguiden alls haft New York på repertoaren. Men det råder ingen tvekan om att proffsätarna här i sta’n anser att fransoserna inte alls är uppgiften vuxna.

Helt fel krogar får stjärnor, givna toppställen blir utan; Guide Michelin förstår sig inte på något annat än fransk mat – och vågar knappt bege sig utanför Manhattan. Om de ändå väljer krogar i Brooklyn och Queens blir det ändå fel på något sätt.

Ja, sammantaget sågar New Yorks restaurangkritiker och andra ”foodiesar” Guide Michelin – och det råder knappast någon direkt brist på andra krogguider, för den som vill hitta rätt bland stadens sisådär 18 000 matställen. Att New York är världens mathuvudstad står förstås klart för alla som bor här, sedan får Paris, London och San Francisco säga vad de vill. Visserligen har flera kända restauranger tvingats slå igen på grund av recessionen, men de bistra tiderna tycks annars mest ha bidragit till riktigt kreativt tänkande för att locka gäster.

Ett rikt krogliv skapar en marknad för guider. Konkurrensen om läsare är sedan länge stenhård mellan exempelvis New York Times, New York Magazine, Time Out New York och Zagat. Alla utmanas förstås av ambitiösa krogbloggare och amatörskribenter på exempelvis Yelp och Chowhound – även om det ännu bara är New York Times som riktigt förmår att på egen hand hissa eller dissa en restaurang, till den grad att dess framtid hänger på det.

Men Guide Michelin avfärdas och idiotförklaras iband med sådan vällust att man i alla fall inte kan påstå att de franska krogkritikerna bemöts med likgiltighet, tvärtom. Det spelar ingen roll hur många erkänt bra restauranger de har med på topplistan, det är ändå stolpskotten och de enstaka märkliga bedömningarna som hamnar i fokus. Förvisso har det blivit lite mer initierat med tiden, men riktigt rätt kan urvalet visst inte bli. Guide Michelin är mest till för franska turister. Fast debatten skulle förstås inte bli så livlig om bekräftelsen från gummigubben inte spelade en hel del roll, trots allt.

Här är några exempel på reaktioner mot Guide Michelin genom åren:

New York Times, 2005

Mon Dieu, some have even detected a whiff of French arrogance, and a put-down of New York itself. ”There is no doubt in any sane gourmand’s mind that this is the No. 1 restaurant city in the world, and that is because of our great diversity,” said Bob Lape, the weekly food critic of Crain’s New York Business and the daily critic of WCBS-AM. ”Yet they are trying to diminish us. In the star category, there is no Chinese, no Mexican, no Greek, no Spanish, no Indian, no Thai, no Vietnamese.”

He added: ”Where are they coming from? France, I guess.”

Ur läsarkommentar av ”Jeff” i New York Times, ”The Tire Man Weighs in” oktober 2007:

None of the great, authentic Vietnamese, Thai, or yes, even “lowly” Chinese restaurants on the list either.

In fact, not much ethnic food of any kind here, except for – surprise! – French. Even the one “Thai” restaurant here, Vong, (which got one out of four stars from the Times, btw) is “Thai-French”!

I realize any list of the best restaurants is going to cause people to complain that their favorites didn’t make it, but this list really is a joke on all New Yorkers. It’s more of a travel guide for unadventurous French tourists.

New York Post, 7 oktober 2008:

As in the past, Michelin’s judges fanned out citywide to give the impression they really know their stuff – hence the inclusion of all sorts of oddball places in remote neighborhoods.

But how out to lunch they are is reflected in their take on Del Posto’s Chelsea Market environs – ”a shelled-out landscape of warehouses surrounding it” – when just about every square inch nearby is taken up by luxury condos, restaurants and office buildings.

Even a broken horloge is right twice a day, and Michelin gets it right with a star for new 81 on the Upper West Side, the best restaurant ever buried under a seemingly immortal scaffold.

But there are no stars for Nobu, Babbo, DB Bistro Moderne, Le Cirque or Eleven Madison Park. Just the kind of brilliance you expect in a book that also tells us the World Trade Center memorial – which might be partly done in late 2011 – is ”scheduled for completion by 2009.”

…och så till sist den text som inspirerade mig till detta inlägg, en artikel av Robert Sietsema i Village Voice från den 6 oktober i år:

”Get your radial-tire ass in gear and lay rubber out of here, Michelin Man. We’ve already got plenty of unreliable sources telling us where to eat. Zagat is bad enough, with its fake democracy, and endless reiteration of the same top-shelf places.

In Europe you had a modicum of respect: We knew, for example, that when we chose to eat in a Michelin one-star place that it was going to be excellent…and very expensive, too, but at the least it would be the experience of a lifetime. What, exactly, does one star mean here?

What would possess you to get involved in American eats? We concede you know French food and maybe some Italian food, but do you know anything about the 100-odd other cuisines we have here? How could you begin to understand Italian-American? Or Chinese? Some excellent regional Chinese restaurants have opened in the last year, every bit as upscale as many of the one-stars on your list.

(– – –)

And, why oh why, do you so obviously hate Mario Batali? Is it because he doesn’t give a fuck about French food?”

För varje italiensk, kinesisk eller thailändsk New York-restaurang Guide Michelin trots allt listar vet Manhattans matproffs i regel minst 20 stycken av vardera som är bättre.

Gunilla Kinn

Annonser