Första gången jag besökte den här lilla baren vid Hallarna måste ha varit i slutet av 1970-talet – i samband med någon semesterresa till Paris. Redan då kunde man uppleva den som lite gammalmodigt malplacerad: en sliten zinkdisk, blekgula flagnande väggar, total yta max 15 kvm.
Hela området var då i full omvandling och höga plank omgav den stora grop, som sedan skulle bli Forum des Halles.
I dag är ju detta en av de mest turistfrekventerade delarna av stan och nästan allt där är tillrättalagt för dem. Desto mer förvånande att den lilla baren fortfarande existerar.
Jag går förbi ibland och noterar då att det aldrig är några kunder därinne. Ägaren sitter ensam bakom disken och det är samme man som förr.
Förmodligen hade han i det längsta en kundkrets bestående av en samling mer eller mindre förfallna gubbar, som numera antingen är avlidna eller har blivit bortmotade från kvarteret på grund av kraftigt höjda hyror.
Frågan är då varför inte ägaren har gett upp för länge sedan. Varför fortsätter han att driva en rörelse, som uppenbarligen inte längre inbringar några pengar?
Mest driven av nyfikenhet, gick jag häromdagen in på baren och beställde en öl.
Ägaren såg helt uppenbart glad ut när han öppnade en flaska – någon ölpump har han fortfarande inte.
Vi började prata. Det visade sig att han hade haft baren i 36 år. Men nu skulle han sälja.
 Är den utannonserad till salu? undrade jag.
 Nej, visserligen inte, svarade han och tillade:
 Ni kanske känner någon intresserad?
Jag var tvungen erkänna att så inte var fallet.
Efteråt har jag funderat lite grand över hur det egentligen förhåller sig. Det borde ju gå på nolltid att sälja denna lokal med god förtjänst. Den skulle hur lätt som helst kunna omvandlas till ännu en klädbutik eller ännu ett libanesiskt snabbmatsställe.
Men mannen vill egentligen inte sälja: Han vet att han inte kan neka om han får ett rimligt bud, men innerst inne vill han inte ha något sådant bud.
Den lilla baren, som visserligen inte längre har några kunder, är hans nagelsträng till verkligheten – till ett brusande liv, som han visserligen inte längre ingår i, men som pågår runtomkring.
Det är vad jag tror.

Annonser