Florens (Italien)

Jag brukar klaga över att jag bor i ett av Europas minst jämställda länder. Det är i och för sig sant, men allt är ju relativt. Jag håller just på att läsa Khaled Hosseinis ”Tusen strålande solar” och känner mig plötsligt i världens modernaste land.

Vad spelar det för roll om de kallar mig ”fröken” när jag ringer, eller om de jag ska intervjua först tittar på kjollängden och sedan på retsen av mig? Och spelar det egentligen så stor roll om jag inte tas riktigt lika mycket på allvar som mina manliga kollegor?

Jovisst, egentligen gör det ju det. Men när jag läser om kvinnor som inte får gå ut på egen hand, som inte är något utan en äkta man och som tvingas ta kejssarsnitt utan bedövningsmedel (för det lilla som finns ska männen ha), då blir alla Italiens jämställdhetsproblem relativa.

Det lätt för oss att slå ifrån oss det hela med en ”det handlar ju om ett avlägset, gammalmodigt land som inte har något med oss att göra”, men så är det inte. Kvinnor i burka finns här i Italien, jag har med egna ögon sett en i Sverige och inget EU-land har väl helt kommit undan denna importerade (o)vana. Det är kvinnor som aldrig lämnar sitt hem utan en manlig släkting, kvinnor som faktiskt kan dölja sönderslagna kroppar och som aldrig kommer att få en chans att hitta en egen plats i sitt nya hemland.

Kan vi verkligen, vi så kallade fria och jämställda kvinnor, bara acceptera att denna tradition exporteras till oss också? Är det verkligen en rättighet för alla män som kommer hit att välja hur deras kvinnor ska klä sig? Och är det kvinnornas självklara rätt att ha burka på sig, om de alltid haft det och känner sig nakna utan?

Annonser