Flera tusen människor har kommit för att lyssna på Ornette Coleman, när han denna kväll ska spela i den stora, före detta, marknadshallen i La Villette. Den stora anslutningen är nästan lite förvånande, jag menar – denna musik är ju ändå, fortfarande, väldigt smal.
Egentligen låter det inte mycket annorlunda än för 50 år sedan, lite mer strukturerat kanske, men det är samma fritt associerande och egensinnigt klagande saxofon.
Som extranummer blir det en känsloladdad ”Lonely woman”. Men publiken vill ha mer – klappar taktfast händerna, visslar, stampar i golvet.
När Coleman kommer in på scenen igen, förväntar sig alla ytterligare ett extranummer. Men det verkar dröja.
Minst hundra människor har rusat fram till scenrampen. Coleman går fram och börjar ta i hand. Han skakar hand med den ena efter den andra, innan han övergår till att skriva autografer.
Många sitter kvar och väntar på det andra extranumret. Men samtidigt flockas allt fler framför scenen.
Nu har det blivit en enorm trängsel där nere. Även jag har anslutit mig. Inte för att jag vet varför – men en autograf måste jag bara ha.
Situationen är nästan absurd. Framför mig ser jag bilden av profeten som sänker sig ned över sina trogna tillbedjare, tillhörande sekten jazzfantaster.
Och ja, till sist lyckas även jag få min autograf.
Lycklig som ett barn, beger jag mig hem.
Ornette1

Annonser