DSC_0068

Billighetsbutik på Lexington Avenue, mellan 124:e och 125:e gatan. Foto: Gunilla Kinn

NEW YORK Ingenstans märks den snabba utvecklingen i Manhattan-stadsdelen Harlem så mycket som i butikernas utbud. När jag flyttade till Harlem i september 2000 fanns där bara ett fåtal bankkontor och inte särskilt många vanliga snabbköp. Ett begränsat utbud böcker såldes av gatuförsäljare; sko- och klädutbudet var blygsamt – och vin fanns endast i små “liquor stores”, där spritflaskorna skildes från de ibland ganska nedgångna kunderna med tjocka plexiglasskivor. Hela stadsmiljön präglades av fattigdom.

Lite grann så är det även idag, med skräpiga ödetomter och luggslitna gäng som hänger i gatuhörnen. En hel del fastigheter stacks i brand av försäkringsbedragare på 60-talet, och ruinerna har väntat på bättre tider sedan dess. Men det där är ändå en dramatiserad schablonbild. Mest av allt är Harlem en dynamisk stadsdel, med invånare från alla möjliga delar av världen och där folk tar sig tid att hälsa på gatan. På 90-talet började köpmännen upptäcka att Harlemborna faktiskt var en rätt köpstark grupp, och sakta men säkert började vanliga butiker poppa upp.

Samtidigt tog “Den andra Harlem-renässansen” fart: en fastighetsboom som ännu pågår (den första, mytomspunna dito ägde rum på 20-talet och innebar en kulturell blomstring med jazzmusik, litteratur och barliv). Inte nog med att Harlem har kommit att delvis befolkas av en relativt köpstark medelklass som efterfrågar möbler, modekläder, blomsterstylister, tesalonger och hälsokostaffärer. Dessutom har detaljhandeln insett att stadsdelens fattiga är både många och konsumtionsbenägna. Bankkontor, fastighetsmäklare och kaféer poppar upp som svampar ur jorden.

På huvudstråket, 125th Street, finns mängder av de vanliga kedjorna – Starbucks, RadioShack, Duane Reade och H&M – sida vid sida med västafrikanska importvaror och billighetsbutiker. Livsmedel såldes länge mest i så kallade “bodegor” och andra sunkiga serviceaffärer – med generösa öppettider, men med ett dyrt och trist utbud av skräpmat. På 90-talet insåg stora kedjor som Pathmark och Bravo att det kunde vara en god idé att etablera sig i Harlem. Numera finns även exklusiva butiker som erbjuder nyrostat kaffe, franska ostar, fullkornsbröd och ekologiskt odlat till de välbärgade harlemiter – vare sig de är vita, svarta, bruna eller gula – som kan betala för vardagslyx.

För mig är Harlems blandning av hus och människor en lyx i sig. Men även om jag har gillat att handla en flaska vin eller två av de arabiska invandrarna bakom plexiglasskyddet i butiken runt hörnan, så är det ännu trevligare med eleganta Harlem Vintage några kvarter söderut – där de unga innehavarna lockar med sakkunskap och vinprovningar varje lördag. Denna utveckling kallas med ett sociologiskt begrepp för gentrification – gentrifiering, stadsförnyelse, uppklassning eller statushöjning på svenska. Harlem som stadsdel har definitivt fått högre status – och affärsutbudet avspeglar det. Men en hel del legendariska Harlembutiker, som Bobby’s Happy House som i decennier sålde skivor på min gata, har haft svårt att klara de nya tiderna – och dessvärre kämpar såväl nya som gamla småbutiker med hyran.

Gunilla Kinn

Krönikan har tidigare publicerats i Dagens Handel.

Annonser