SAO PAULO: För ett par veckor sedan träffade jag en av Brasiliens vassaste ekonomer. Han heter Luiz Carlos Bresser Pereira och undervisar sedan 50 år på Getulio Vargas-institutet i Sao Paulo. Han har just utkommit med en ny bok (på franska, släpps på engelska först om två-tre månader) som heter ”Developing Brazil – Overcoming the Failure of the Washington Consensus” i vilken han går till frontalangrepp mot de neoliberala ekonomerna, eller vad han kallar Washingtonkonsensus.

Hans huvudtes – som han kallar revolutionerande – är att det inte går att växa länder med utländskt kapital.

Han har tittat närmare på tillväxtländers ekonomiska utvecklingsmodeller och menar att tanken att nationalstater har förlorat både sin autonomi och relevans på grund av globaliseringen är falsk. De må ha tappat autonomin, tillstår han, men den globala kampen om marknader har gjort stater mer strategiska nu än tidigare. Och för att lyckas i den globala konkurrensen krävs en nationell utvecklingsstrategi.

Detta går emot den konservativa tanken att allt som krävs för att ekonomisk utveckling ska ta fart är materialla rättigheter och kontraktsrättigheter, och att marknaden sedan sköter resten.

Vidare tycker Bresser-Pereira att latinamerikanska länder bör överge Washington Consensus-modellen för makroekonomisk utveckling, vilken är starkt framlobbad av västvärlden och internationella organisationer som IMF. Den går ut på att låta marknaden verka och på att fattiga länder bör låna pengar för att utveckla sin ekonomi. Öka utlandsskulden, samt hålla uppe värdet på valutan för att attrahera utländskt kapital samt att hålla nere inflationen genom höga utlåningsräntor.

Bresser Pereira vill istället att Latinamerika ska adoptera vad han kallar New Developmentalist-modellen, där staten har en roll att spela. Modellen går ut på att hålla växlingskursen på en kompetitiv nivå (ej artificiellt hög) samt att framförallt förlita sig på eget nationellt kapital, snarare än utlandslån.

Han har tagit fram en egen makroekonomisk utvecklingsmodell som tar sitt avstamp i valutakursen, vilket han kallar ett ”förbjudet samtalsämne” inom instututioner som WTO och Världsbanken. Rika länder, vars valuta fungerar som internationell reservvaluta (läs: USA) gillar inte att man tar upp ämnet, säger han. Men just att ha en kompetitiv valutakurs är nyckeln till tillväxt. Det påverkar allt; import, export, inflation, sparande, konsumtion. Har man kompetitiv valutakurs och billig arbetskraft så öppnar det för stora exportmöjligheter.

Men många utvecklingsländer övervärderar sin valuta. Priset på valutan bara stiger och stiger tills det plötsligt en dag tar stopp och leder till snabb devalvering. Sedan upprepar sig cykeln. Anledningen till detta är Holländska sjukan (min egen direktöversättning av engelskans Dutch disease).

På 60-talet när Nederländerna började exportera olja så började deras valuta stiga i värde. Detta gjorde det så mycket billigare för holländarna att importera varor än att utveckla egen industri. För en utvecklingsnation är detta katastrof. Ta Venezuela som exempel. Deras olja har totalt paralyserat deras övriga industri.

Konventionella ekonomer brukar tala om att ett lands valutakurs är i balans när det råder jämvikt i handelsbalansen, mellan import och export. Men Bresser Pereira menar att länder kan ha handelsbalans utan att utvecklas ekonomiskt. Till exempel länder med starka naturresurser, som oljeländerna, där det råder jämvikt i handelsbalansen, men där pengarna går till tjusiga palats och överklasskonsumtion, istället för att bygga upp landets industriella sektor.

Därför har Bresser Pereira myntat en ny definition på kompetitiv valutakurs, nämligen “valutakurs vid industriell jämvikt”. Med detta menar han den valutakurs med vilken ett lands industrier – användandes modern teknologi – kan sälja sina produkter på världsmarknaden till ett internationellt jämförbart pris.

För att ett land ska uppnå sin ”valutakurs vid industriell jämvikt” så krävs att politikerna kompenserar för eventuell Holländsk sjuka med punktskatter på de varor som orsakar valutan att öka i värde, menar Bresser-Pereira. Som exempel tar han sojabönor i Brasilien. Handeln med sojabönorna har ett Holländskt sjuka-värde på 20-30 procent. Om man skulle lägga på en inhemsk exportskatt på 20-30% av priset, skulle priset brasilianska sojabönor ut till världsmarknaden fortfarande vara detsamma, men däremot skulle bönorna inte bli samma guldkalv för inhemska investerare att plöja ned pengar i, eftersom skatten skulle neutralisera de ekonomiska incitamenten. Därmed skulle det bli mer intressant ur ett investeringsperspektiv att satsa även på andra industrier. Vilket vore bra för Brasiliens ekonomiska utveckling.

Bresser-Pereira pekar på Brasilien som exempel på att Washington konsensus-modellen för ekonomisk utveckling inte fungerar. Mellan 1930 oh 1980 hade hela Latinamerika kraftig tillväxt, och Brasilien var det land som, enligt honom, i reella termer växte snabbast i hela världen. Bakom detta låg en nationell utvecklingsstrategi, kallad National Developmentalism. Sedan kom finanskrisen på 80-talet, vartefter Brasilien övergick till Washington konsensus-modellen för utveckling, och började låna utländskt kapital. De asiatiska länderna gjorde tvärtom, och höll sig till New Developmentalism, dvs undvek att låna pengar utan använde eget kapital och höll sina valutakurser nere på en kompetitiv nivå. Washington konsensus-modellen saknar valutakurs-ansvar. Och Brasilien hade jätteproblem med svällande utlandsskuld, skenande inflation och en valuta som fick devalveras gång på gång, och fortfarande är övervärderad.

En övervärderad valuta är trevligt på kort sikt, då människor relativt sett får mer pengar över i plånboken. Det ökar konsumtionen. Men det ökar inte sparandet, vilket kan jämställas med investeringar.

Bresser-Pereira menar att utvecklingsländer visserligen behöver utlandsinvesteringar, framförallt för att ta del av teknologisk kunskap och även rida snålskjuts på internationellt inarbetade varumärken, genom uppköp, för att få ut sina egna varor på världsmarknaden. Men han menar att det inte behövs särskilt mycket utländskt kapital.

Den största hemligheten, säger han, är att hålla nere värdet på valutan, vilket inte minst kineserna har förstått.

Bresser-Pereira är professor emeritus i politik och ekonomi och har under sin karriär varit finansminister, minister för federal administration och statlig reform samt vetenskapsminister.

Hanna Sistek

Annonser