AQUILA (ITALIEN)

Så har jag varit i jordbävningsdrabbade Aquila igen. Situationen är inte mycket bättre än den var för tre månader sedan, men det kan man knappast förvänta sig bara några månader efter skalvet, Det kanske inte blir normalt de närmaste 50 åren, Kanske aldrig.

Folk går visserligen inte längre runt som sömngångare, några fler mataffärer har öppnat och trafiken har kommit igång igen. Men fortfarande finns det nästan inga barer eller restauranger öppna, alla affärer i centrum är så klart stängda, och få av dem kommer att öppna inom en överskådlig framtid.

Det är svårt att lyssna på alla berättelser om skakande hus, mörker, skräck, om förlorade jobb, om hur hela ens liv förändras på 30 sekunder. Ena stunden ligger du och sover, andra har du vare sig hem eller stad kvar.

Nästan alla har tillbringat en tid i tältstäderna. De som kunnat har flytt från dem.

– Man blir alldeles apatisk, och dessutom gjorde Civilförsvaret allt för att trycka ner eventuellt motstånd och hålla oss under kontroll. De kom in i tälten utan förvarning för att se vad vi gjorde. De kontrollerade vår identitet ofta. Om vi inte gick och åt i matsalen ville de omedelbart veta varför, berättar en kvinna som inte stod ut och hade pengar att köpa en husbil för, så hon och familjen kunde flytta in i den.

De som inte hade denna möjlighet har fått stanna kvar i tältstäderna, allt mer apatiska och med mer eller mindre synliga psykologiska problem. De saknar inte bara sina hem, utan också stunden i baren i centrala staden, promenaden bland affärerna på lördag efermiddagen och pratstunden i mataffären.

Aquila levde med sitt centrum, som numera är stängt. Det kommer att ta många år innan det kan öppna igen. Brandmännen har jobbat frenetiskt för att göra paradgatan säker, så att befolkningen kan komma in och titta på hur en del av staden ser ut.

– Men det är nästan värre så här. Nu blir det plötsligt verkligt att inget av det som tillhörde vår vardag finns kvar längre, berättade en man för oss.

På kommunen berättar de att dödsfallen bland äldre ökat dramatisk denna sommar. I Aquila är alla övertygade om att det varit chocken och sorgen som fått de gamla att ge upp. För dem finns ingenting att hoppas på inför framtiden, när Aquila kanske är återuppbyggt igen kommer de inte att finnas längre. För även om regeringen lovar så är invånarna själva medvetna om att det kommer att ta många år, kanske 20 eller 30, innan byggnadsställningarna tas ner.

På tisdag 15 september kommer Berlusconi och inviger en helt ny by som byggts upp med trähus intill totalförstörda Onna strax utanför Aquila. Den är jättefin och ska vara symbolen för en region som återföds, men för de 20.000 som fortfarande inte vet var de ska bo i vinter känns det mer som ett slag i ansiktet.

Annonser