RIO DE JANEIRO
Lenise, vårt hembiträde, har semester. Eller rättare sagt, hon har åkt till sin hemstad för att hälsa på sin far som just fått en pacemaker inopererad. Han är 79 år och omgift för tredje gången. Lenise åkte med kort varsel. Hennes syster ringde på torsdagen och på söndagen tog hon planet, 300 mil norrut, till Fortaleza. Hon satte sig på bussen och åkte sju timmar in i landet till Sobral. Den staden är lika viktig för Rio som turkiska Kulu är för Sverige. Det är här servicefolket kommer från.

På söndagskvällen hade jag och min fru krismöte. Hur skulle vi göra? Lenise är inte bara vårt hembiträde. Hon är även vår barnflicka. På förmiddagen tar hon hand om vår dotter och följer henne till skolan som börjar 12:30 (i Brasilien går barnen halvtid för att få plats med två omgångar elever om dagen). På eftermiddagen förvandlas Lenise till hembiträde. Det är hon som lagar maten, tvättar kläderna och städar. Vem skulle nu ta över sysslorna? Min fru är lärarinna på en privat gymnasieskola som drivs av en pensionerad general. Hon kan inte begära sig ledig. Det föll på min lott.

Jag lullade omkring i hemmet. Plockade undan, diskade och städade. Hängde upp tvätt, lagade mat och gick till lekplatsen. Jag tänkte:
— Det måste vara så här det är att vara pappaledig i Sverige.

Efter de två första veckorna vande jag mig. Det var ganska kul. Förvisso lite mer jobb än vad de svenska papporna har. I Brasilien finns inga diskmaskiner, dammsugare eller torktumlare. Man diskar med borste, sopar lägenheten med kvast och hänger upp tvätten för hand. Eftersom alla medelklassfamiljer har råd med hembiträde finns det ingen marknad för diskmaskiner, dammsugare eller torktumlare. Produkterna är lika sällsynta som heltidsanställda hembiträden är i Sverige.

Den tredje veckan började det bli jobbigt. I Brasilien får man ingen föräldrapeng för att vara hemma med sitt barn. För att dra in min del av försörjningen var jag tvungen att arbeta på nätterna. De andra barnflickorna i huset började tycka synd om mig. De sände upp färdiglagad lunch och erbjöd sig att hjälpa till att passa vår dotter. Jag tackade stolt nej och berättade att det finns ett land i norra Europa där det är vanligt att pappor är hemma med sina barn. De lagar maten, städar lägenheten och tvättar kläderna. Deras munnar blev som fågelholkar.
— Men mammorna då. Vad gör de?
— De jobbar.
— Wow!!!

Jag kom att tänka på den amerikanska katastroffilmen A Day Without a Mexican. Den handlar inte om en jordbävning eller en meteorit som hotar krossa den amerikanska västkusten. Den handlar om dagen då mexikaner inte kommer till jobbet i Kalifornien. Vindruvor ruttnar, bilar förblir trasiga, trädgårdar växer igen och föräldrar får stanna hemma från jobbet för att ta hand om sina barn. Lika beroende har Brasilien blivit av sitt tjänstefolk. Skillnaden är att landet är så stort och ojämlikt att det inte behövs importeras någon arbetskraft utifrån.

Nästa vecka kommer Lenise tillbaka. Hennes pappa mår bättre. Först ska hon få en bamsekram. Sedan blir det löneförhöjning.

Annonser