De är såå långsamma, stönar min kinesiske granne på flyget från Delhi till sydkinesiska Guangzhou.

Efter ett halvårs jobb i Indien hör fortfarande trafikkaoset och invånarnas bekymmerslösa tidsuppfattning till hans starkaste intryck. Och visst känns Kina modernt i jämförelse. Infrastrukturen. All kommers. Glöm Delhis små mom & pop-butiker, som ännu dominerar detaljhandeln. Kinas metropoler är en galleriälskares våta dröm. Och det är såå skönt att kunna bära linne och ett par shorts i hettan utan att orsaka någon slaganfall som följd. Över huvud taget känner jag mig som männens jämlike här.

Men det dröjer inte länge förrän andra, mindre charmiga aspekter av Kina träder fram. På min första promenad i neonets- och skyskrapornas Guangzhou så passerar jag en hamster i bur mitt på gatan. Ägaren, en kille i trettioårsåldern, har kopplat el till spjälorna och visar entusiastiskt hur roligt man kan ha med strömbrytaren. För några yuan kan förbipasserande få nöjet att ge hans gnagare ståpäls.

Jag mår illa.

Ingen annan höjer dock på ögonbrynen. Inte heller mot den cancersvarta avgasspyan som håller oss sällskap under kvällens båtutflykt på Pärlfloden, det i särklass skitigaste vattendrag jag någonsin beskådat. Ganges framstår som rena fjällbäcken i jämförelse.

Nästa frustration bjuder Kina vid tangentbordet. Först går det förstås inte att öppna länkarna till Human Rights Watch och annat matnyttigt som mina polare puffar för på Facebook. Men sedan inser jag att även vår blogg korrespondenterna.wordpress.com är blockerad. Liksom Youtube. Känner mig bakbunden.

Och när man försöker fråga om vägen så händer det att folk behandlar en som luft. Det har aldrig hänt i Indien, där människor är så oerhört omtänksamma och inte sällan går långa omvägar för att visa.

Men oj vad skönt med ett land med mer kontinentala dryckesvanor än Sydasien!
I Kina serveras bra och billig öl på vartenda nudelhak. Jämför det med helnyktra Pakistan, där pressklubben är det enda ställe man kan beställa något med styrka (bortsett från vänners klandestina förråd, insmugglat med risk för liv och lem). Eller Indien, där vårens stora debatt kretsat kring huruvida kvinnor hör hemma på krogen eller ej. Detta efter att ett litet hindunationalistiskt parti, Sri Ram Sena, stormade in på en pub i kuststaden Mangalore och klådde upp ett gäng tjejer, som dristat sig till att dricka drinkar i västerländskt stass.

− Ingen verkade ha något emot barer så länge det bara var männen som gick dit. Men när även kvinnor började gå så blev det helt plötsligt oindiskt, anmärker Gautam Siddhart, redaktör på Times of India.

Kort efter incidenten skapade partiets chef Pramood Muthalik nya rubriker då han uppmanade till bojkott av Alla hjärtans dag, vilket han kallar en ”internationell kristen konspiration mot indisk kultur”.

Visserligen kallar sig Indien för världens största demokrati, men på många sätt känner jag mig friare i Kina – världens största diktatur.

En indisk vän har just nappat på den kinesiska statsapparatens kvalitetssatsning på de statliga medierna. Han har börjat som redaktör på China Daily, landets största engelskspråkiga dagstidning. Jag undrar nyfiket hur styrt arbetet egentligen är.

− Inte mer än vad det var i Indien, skrattar han.

Där saknades de vattentäta skott mellan redaktion och marknadsavdelning som är är vana vid hemma i Sverige. Man fick inte skriva negativt om de största annonsörerna, berättar han.

Censuren kan – liksom friheten – ha många ansikten.

Fotnot: utkast till krönika åt Affärsvärlden, publiceras 17 Juni.

Annonser