Jag är precis hemkommen från jordbävningsdrabbade Aquila. Det var en omtumlande upplevelse. Inte alls så mycket totalförstörda hus som jag trodde, men en atmosfär som jag inte alls var psykologiskt beredd på.

Människorna gick runt som om de hade tegelstenar bundna kring benen. De såg ut som om de var sömngångare. En man var på den övergivna lekplatsen, där bara våra två barn lekte, med sin lille son, och när min sjuåring frågade honom var de kom ifrån tittade mannaen frånvarande och frågande på honom, som om han inte förstått.

Vi träffade en familj som förlorat allt. Ingen bostad längre, och inget stall för mjökkorna. De har tvingats bo 12 stycken tillsammans i ett litet metallhus, ungefär som dem som byggarbetarna bor i under arbetsveckorna. Om ingen hjälp kommer från staten innan hösten måste de slakta alla korna och då har de inget jobb kvar heller.

Mannen i familjen var uppgiven, men med lite kämparanda kvar. Frun orkade inte le, och såg ut som om hon skulle spricka av alla känslor som kokade inom henne.Grannfrun, som bor tillsammans med dem nu, gick runt som i trance.

I tältstäderna bor familjerna med tio centimeter till närmaste granne. De kan inte ens koka sitt eget kaffe, det är förbjudet. Duschar och toaletter måste de dela med alla andra familjer. Många av dem vet inte när de kan få ett eget hem igen. Några av dem har förlorat alla sina minnen, delar av sina familjer, sina bästa vänner.

304 personer förlorade livet i jordbävningen. Några av dem var bara bebisar, som dog tillsammans med sina mammor som försökte beskydda dem. En journalistkollega förlorade båda sina barn. En annan man förlorade hela sin familj.

Det kommer att ta tid att få Aquila att bli en normal stad igen. Det räcker inte med att bygga upp centrumet igen, eller ge alla ett tak över huvudet innan vintern kommer, något som i sig verkar nästan omöjligt. Spåren av tragedin, och den traumatiska tiden efter, med hjälp som inte kommer eller som inte fungerar, kommer aldrig att försvinna helt i dem som upplevt natten mellan 6 och 7 april.

De enda som på något sätt lyckas se det positiva i det hela är barnen. Visserligen tvingas de leva med föräldrarnas ångest hängande över sig, men för dem är det ändå ett stort äventyr. I en uppsats som ett barn skrivit i skolan var rubriken: ”länge leve jordbävningen!”.  Äntligen kan han leka fritt i tältstaden, och vara tvungen att hitta på lekar tillsammans med sina kamrater. Playstation och dataspelen ligger under det nedfallna teglet i det förstörda hemmet.

Något för oss vuxna att fundera över kanske.

Annonser