Idag väljer flera länder nya ledamöter till EU-parlamentet, däribland Gibraltar där jag befinner mig just nu. Den anakronistiska klippan är förstås inte är ett eget land utan en kvarleva från det brittiska kolonialväldet. Kanske är det därför EU-parlamentsvalet är så viktigt för dem? De tjänstemän jag mötte igår talade alla vördsamt om valdagen.
Att de får rösta över huvudtaget är ett resultat av en kamp mot regeringen i London som till slut ledde till en segrande dom i den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter. Tack vare domslutet fick Gibraltarborna för första gången rösta i EU-parlamentsvalet 2004. Men bara som en del av regionerna Devon och Cornwall långt mer än 1000 kilometer bort.

Men det är förståeligt att den brittiska regeringen är besvärad av uppmärksamheten kring the Rock, som Gibraltar också kallas. Det lilla landområdet (knappt fem kilometer långt och två kilometer brett) är en nagel i ögat på spanjorerna, som i sammanhanget tacksamt glömmer att nämna sina egna två kolonier i Marocko – Ceuta och Melilla. Britterna tog klippan 1704 i samband med spanska successionskriget och lyckades få officiell suveränitet i fredsfördraget i Utrecht 1715. Sedan dess har spanjorerna gjort flera försök att få tillbaka Gibraltar, inte minst under Francos tid, då man blockerade gränsövergången från 1969-1985 (vilket drabbade den spanska gränsstaden La Linea hårdast).

Idag är London och Madrid överens om att Gibraltar borde överföras till Spanien som en autonom region med samma status som till exempel Baskien. Problemet är att de 28000 Gibraltarborna gör hårdnackat motstånd och så sent som 2002 hölls en folkomröstning där 99 procent röstade för en fortsatt brittisk status (valdeltagande var 88 procent). Man håller också fast vid sina egna Gibraltarpund (med samma värde som brittiska pund) och när du tar ut pengar i bankomaten så är det dessa sedlar du får, prydda av bland annat sjöslagsmotiv.

Ursprungligen var Storbritanniens intresse just militärt – Gibraltar ligger som ett strategiskt lås till Medelhavet – men idag har man dragit ner kraftigt på den militära närvaron. Ekonomin bygger på bland annat så kallad offshore-handel, det finns 75000 offshore-företag, konstruktioner som tillkommit för att dra fördel av den mycket gynnsamma skattesituationen. Denna verksamhet har fått kraftfull kritik för att vara inblandad i skatteflykt och pengatvätt för olika kriminella organisationer, bland annat den ryska maffian, och flera brottsutredningar pekar också åt det hållet.

Taxfree-handel är också big business – gågatan Main Street kantas av butiker som säljer cigaretter och sprit till mycket låga priser (en flaska Highland Park Single Malt kostar till exempel bara 256 kronor, att jämföra med närmare 400 kronor (eller mer) på taxfree-avdelningarna på europeiska flygplatser, och då bara om du reser till en destination utanför EU).
Man säljer också elektronik till låga priser, jag tittade till exempel på Nikon kameraobjektiv som kostade 20 procent mindre här än i Sverige. Taxfree-zonen har också lett till omfattande smuggling av framförallt cigaretter och sprit till Spanien, något som många av invånarna i arbetslöshetsdrabbade La Linea deltar i.

Turismen är en annan stor näring, där historiken och det märkliga i hela situationen är stora dragare, precis som aporna uppe på toppen av the Rock. Mycket annat finns här inte att göra, mer än att handla taxfree och gå på brittisk pub. Jo, man kan åka på delfinsafari. Själv finner jag det intressant att flanera runt i de trånga gränderna bakom turistkvarteren. Här flagnar färgen från förfallna hus och jag möter marockaner, ultraortodoxa judar och Gibraltarbor med ursprung från den indiska subkontinenten. Här känns kolonin mer som en nordafrikansk stad där man också pratar spanska och engelska. Och kan ta sig en pint Old Speckled Hen eller London Pride.

Annonser