Terror fungerar, bara sällan som avsett. Rätt få lönnmördare och självmordsbombare lyckas omstörta en rådande samhällsordning.

Det går ofta bättre med att påverka samhällsklimatet.

Lagstiftningsbeslut fattas som aldrig hade kunnat fattas om det inte var för New York 2001, för Madrid 2003 eller för London 2005.

FRA-lagen till exempel.

EU:s loggningsdirektivet är ett annat. Beslutet med bodströmska anor ställer krav på att teleoperatörer skall lagra uppgifter om alla våras telefonsamtal, faxar, mejl och sms-besked. Bara det personliga mötet förblir oregistrerat – förutsatt förstås att det inte sker i buggade lokaler, eller på videoövervakat område.

Sådär kan man hålla på.

När Europarådet arrangerar konferens om anti-terrorlagar och deras påverkan på yttrande- och informationsfriheten är exempelsamlingarna tjocka och väldokumenterade.

I paneler sitter upprörda jurister och medieföreträdare. Det ”civila samhället” samlar sig till motstånd. Men det är inte alldeles enkelt. För övervakningslagarna införs ju med hänvisning till FN, till EU och till och med Europarådets egna konventioner. Frågan som uppstår: Vem i hela världen kan man lita på?

Dirk Voorhoof, nederländsk jurist noterar att domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg i oroande utsträckning börjat gå de anklagade regeringarna till mötes.

David Thor Björgvinsson isländsk domare i Strasbourg kontrar med att domare också är människor som påverkas av de samhällen de lever i.

Själv är han mest upprörd över hur den brittiska regeringen frös isländska bankkonton med en FN-motiverad antiterrorlag avsedd att stäcka afghanska talibaner och al-Qaida.

»De internationella organisationerna har utfärdat jaktlicenser på demokratiska rättigheter,« säger domare Björgvinsson.

Hög tid alltså för en utvidgad licenskontroll.

(En kommentar i Göteborgs-Postens kultursektion den 30 maj)

Annonser