Dödade FC-soldater 4 april, Islamabad

Dödade FC-soldater 4 april, Islamabad

− Just nu kämpar Pakistan för sin egen överlevnad.
Det säger generalsekreterare för Pakistans kommission för mänskliga rättigheter, I A Rahman, med allvarlig, genomträngande blick. Med landets stigande talibanisering fruktar många med honom att Pakistan till slut helt ska falla i händerna på militanta islamister.

Förra året dog 2 293 människor till följd av terrorism i Pakistan, vilket gör det till näst farligaste platsen i världen enligt amerikanska National Counterterrorism Center. Bara Irak var blodigare, och trenden verkar hålla i sig. Efter att Pakistanska regeringens vapenvila i SWAT-dalen med den lokala militanta organisationen TNSM gick om intet 6 maj, så har militären blåst på med fullt artilleri mot de framryckande talibanerna.

Trots detta så rapporterade BBC:s urdutalande redaktion att staten endast hade kontroll över 38 procent av North West Frontier-provinsen, NWFP, den 13 maj. Men de fysiska sammandrabbningarna som prytt tidningarnas förstasidor är bara toppen av isberget. Talibanerna har rotat sig likt ett ådernät i Pakistan.

− Swat är ett ställe där det har kokat över, men de sprider sig i andra delar av landet också, som södra Punjab. Men än så länge hålls ett lock på rörelserna där, säger Ayesha Siddiqa.
Hon är en skarp regeringskritiker och har skrivit en avhandling om regionens vapenhandel. Vi träffas i hennes hem i centrala Islamabad en fridfull lördagsmorgon, där hon hasar runt i myskläder och flipflops och fåglarna kvittrar i bersån utanför. Det är lätt att bli tagen av den grönskande skönheten hos de omgivande Margalla bergen, och hade det inte varit för att jag just passerat den paramilitära styrkan FC:s vägpostering, full med blommor som ännu inte hunnit torka efter att åtta soldater mist livet i en självmordsattack där veckan före, så hade man lätt kunnat tro att allt är i sin ordning.

Men i skrivande stund beskjuter talibaner och armén på varandra blott tio mil härifrån. Till det ekonomiska centret Karachi avråds journalister helt att åka på grund av allt mer frekventa kidnappningar, totalt sett hela 1264 stycken under förra året i hela landet, den högsta siffran i hela världen. Även kulturstaden Lahore skakas av allt fler illdåd. Bilbomben mot polishögkvarteret den 27 maj som dödade 24 personer, attacken mot det lankesiska cricketlandslaget i mars och belägringen av en polisakademi i utkanten av stan är ett axplock.

Talibaniseringen av landet kan sägas ha börjat på allvar för två år sedan.
− Då gick staten in i gränstrakterna och det var då de pakistanska talibanerna skaffade sig en nationell agenda, säger författaren och journalisten Zahid Hussain.

Det beror också på de amerikanska flygräderna som är högst opopulära, lägger han till, och haltar in i sitt arbetsrum. Jag besöker honom under påsken då han just återkommit från SWAT-dalen, med en stukad fot och trött efter intensiv rapportering åt Times of London och Wall Street Journal .

− De pakistanska talibanerna upplever att regeringen utkämpar ett amerikanskt krig, säger han.

Åren efter USA:s intåg i Afghanistan 2001 så banade den religiösa politiska koalitionen MMA vägen för islamiseringen av Pakistans gränstrakter. De kom till makten i NWFP och Balochistan och började sätta skräck i musikförsäljare och frisörer långt före dagens talibanska härjningar.

Men frågan är vad som egentligen ligger bakom talibanernas uppgång?

I en intervju hos den amerikanska kanalen NBC den 7 maj erkände Pakistans president Asif Ali Zardari att talibanerna skapats gemensamt av de båda ländernas underrättelsetjänster, CIA och ISI. De var ett kort i det geopolitiska spelet, liksom mujahedinerna varit under Sovjets angrepp.

− På åttiotalet så använde sig alla parter av sharia för att mobilisera folk att slåss i Afghanistan, säger Ayesha Siddiqa.

Problemet var att inga av dessa religiösa krigare fick någon återträning.
− De blev ett Frankensteins monster, säger Lal Khan, marxistisk analytiker.
Det fanns ingen annan industri i de oländiga gränstrakterna, så de fortsatte arbeta med smuggling och hyrdes av den lokala maffian, menar han.

− Under tjugo år var det en del av statens policy att stödja militanterna genom ISI. Allt det ändrades efter 2001 (då talibanledaren Mulla Omar vägrade lämna ut Osama bin Laden till USA efter attacken mot World Trade Center, reds anm.) men när man har satt upp hundratals koranskolor – hur bär man sig då åt för att nedrusta? säger Hussain.

Dessutom kom en del medel till militanterna från Iran och Saudiarabien (redan under den iranska revolutionen 1979 och det kalla kriget mellan de båda länderna) vilket ytterligare komplicerade situationen samt färgade de olika gerillorna i shia- respektive sunni-nyanser, enligt Siddiqa.

Hon menar att idag har alla ”sin egen taliban”, från iranier till indier och jänkare. Och hon påstår att de band som alltid existerat mellan den pakistanska militären och gerillan fortfarande finns kvar.

− Maulana Fazlullah och Beitullah Mehsud är militären tillgångar, som de inte bara kan gå och förstöra, menar hon.

Fazlullah är ledaren för talibanerna i SWAT och Mehsud leder de pakistanska talibanerna och sägs dessutom ligga bakom mordet på Benazir Bhutto.

Militanterna har två huvudsakliga roller att spela, enligt Siddiqa. För det första att användas som ett hemligt vapen mot ärkefienden Indien – inte minst för att stävja upproret i Pakistans Balochistan-provins, vilket understöds av Indien. Och för det andra för att fylla vaacumet ifall USA och NATO drar sig ur Afghanistan, som hon kallar Pakistans ”bakvatten”.

− Men regeringen vill inte framstå som att de utkämpar ett krig, så det här är deras tillgångar, slår hon fast.

Det motsägelsefulla i resonemanget är givetvis de nu pågående striderna mellan armén och talibanerna. Siddiqa förklarar detta med att militären inte har fullständig kontroll på talibanerna.

− De har separata agendor, säger hon.

Militanterna har även en sekterisk dagordning, nämligen att bekämpa shiamuslimer. Plus att det pågår ett klasskrig i områdena, och talibanerna kapitaliserar på den utbredda fattigdomen och bristen på politiska rättigheter.

− Vårt politiska system är strukturerat kring eliten och lämnar inget rum för den nya medelklassen, förklarar Siddiqa.

Så talibanerna utnyttjar religionen för att skapa sig det utrymmet.

Siddiqa tror att det nu pågående kriget mellan regeringstrupper och talibaner kan vara ett spel för de internationella kulisserna. Och att dödsoffren som konflikten ändå skördat är ett pris man är beredd att betala. Hon får medhåll av Rahman på Pakistans mänskliga rättighetskommitté.

Han påpekar att det annars är svårt att förstå hur exempelvis mobiliseringen av talibaner i SWAT-dalen kunnat pågå så länge, och det dessutom så öppet som över FM-vågor, vilket varit Maulana Fazlullahs främsta kommunikationsmedel. Vid andra tillfällen har regeringen inte dragit sig för att slå ned på exempelvis TV-kanaler som varit misshagsamma.

För att ytterligare komplicera bilden har både CIA och ISI har beskyllt varandra för passivitet mot militanterna. Siddiqa menar att vad som gjort situationen instabil för det pakistanska etablissemanget i relationerna till talibanerna just har varit samarbetet med USA.

Men många är av en helt annan åsikt. Inte minst den tidigare generalen Jamshed Ayaz, numera chef på Institutet för regionala studier i Islamabad. Han förklarar att armén är uppdelad i enheter med officerare från ISI, militären, FATA-regionen och så vidare.

− Tror du att en kille som har vänner i området skulle agera mot sina egna kollegor? Det är bara inte möjligt. Kamratskap är det starkaste som finns i det militära, säger han.

Han menar också att armén är direkt underställd regeringen, och dessutom har en stark hierarkisk styrning. Så det är bara inte möjligt att militären eller ISI skulle kunna ha en egen agenda, separat från regeringens officiella.

− Om sådana personer finns så plockas de snabbt bort.

Vad alla bedömare är överens om är hur som helst att på längre sikt är situationen i SWAT och Pakistan sammanlänkad med utveckligen i Afghanistan. Och den är fortsatt instabil, trots åtta års amerikansk truppnärvaro, och ingen lätt nöt att knäcka.

− USA kan inte dra sig ur, det skulle resultera i ett blodbad. Men de kan inte heller stanna för evigt, säger Hussain.

Den nuvarande planen, att bygga upp en afghansk armé och institutioner som kan ta över ansvaret, kommer att ta tid, menar Ayesha Siddiqa.

− Regeringen har inte ens råd att betala sina egna löner.
Att ställa Afghanistan på fötter igen skulle kräva en fond för de kommande trettio åren, menar hon. Men det finns väldigt lite engagemang för något dylikt.

Hela situationen har hamnat i en ond cirkel. Utveckling kan inte ske utan fred. Och utan fred är det svårt att skapa utveckling.

I mars började Barack Obama tala om att föra en dialog med mer moderata talibaner. Det ger varken Siddiqa eller Hussain något för, och menar att det bara skulle upplevas som svaghet från amerikanskt håll.

Men Jamshed Ayaz ser ingen annan utväg. Han skulle vilja se en kartläggning av byinvånarna i Afghanistan – vilket han påstår är möjligt – och sedan närma sig de mer öppensinnade pashtunerna och få någon av dem att mäkla mellan talibanerna och USA. Konvertera moderata element och använda hårdhandskarna mot de andra. Men framför allt att leda vägen genom infrastruktursatsningar.

− Civilisation och utbildning färdas på vägar, avslutar han.

Fotnot: Det här är ett utkast till reportage åt Amnesty Press, ute 25 Juni.

Annonser