Badshahi-moskén i gamla Lahore. Det röda tältet i förgrunden är ämnat för bröllopsceremonier

I måndags korsade jag för första gången gränsen mot Pakistan. Undantaget ett par lastbilar med rödlök så verkar gränstrafiken helt avstannat efter senaste tidens attentat. De uttråkade tullgubbarna lyste upp över mitt otippade besök och ville prompt bjuda på chai. På den grå tremilasträckan till Lahore summerade min pakistanska journalistvän Phyza vad som hänt sedan sist.

− Jo, här borta fick jag se min första självmordsbomare i förra veckan, en arm här och ett ben där, pekar hon och ryser när vi passerar polisakademin som attackerades av terrorister.

Från sitt skrivbord hade hon bästa åskådarplats över attacken på det lankesiska cricketteamet för någon månad sedan. Och så var det den stora marschen mot Islamabad, då oppositionsledaren Nawaz Sharif mobiliserade man ur huse för att kräva återinförandet av landets högste domare.

− Så när inget hade hänt på flera dagar i förra veckan så började vi bli uttråkade, skrattar Phyza och trummar på ratten. Men knappt hade hon hunnit tänka tanken förrän ännu en självmordsbombare damp ned i Islamabad.

För ett par veckor sedan tillkännagav Obama sin nya AfPak-strategi, som förutom ett tillskott 21 000 trupper även innebär öronmärkta 1,5 miljard dollar i bistånd till Pakistan. Det har dock inte imponerat på näringslivet här.
− Det är en väldigt liten summa. De borde satsa ordentligt, det är bara genom investeringar som man kan kontrollera terrorismen, säger chefen för Lahores handelskammare, Mian Muzzafer Ali.

Pakistans ambassadör i USA resonerade likadant när han i förra veckan föreslog att summan snarare skulle vara 5 miljarder dollar om året. Detta ska också tjäna som kompensation för Pakistans uppslutning i USA:s krig mot terrorn. De senaste tidens förvärrade säkerhetsläge här har brädat det redan stapplande näringslivet. Utländska affärspartners är inte överdrivet sugna på att bli sprängda i stycken.

Bortsett från säkerhetssituationen så ser handelskammaren bristen på energi och politisk struktur som de stora stötestenarna för näringslivet. I skrivande stund går strömmen för säkert femte gången sedan i morse. Pakistanska hushåll saknar elektricitet sex till åtta timmar om dagen.

Det fattas 2-3 gigawatts kapacitet i landet, något regeringen har lovat att åtgärda till slutet av året. Första hjälpen-lösningen de presenterat är låta privata spelare bygga små kraftverk som kan leasas. Detta är visserligen är 4-5 gånger dyrare än att konstruera själv, men kräver inga kapitalinsatser (statskassan ekar tomt) och går dessutom betydligt snabbare än att större statliga energiprojekt. Men saken är inte fullt så simpel, visar det sig. Enligt handelskammaren så borde Pakistans installerade kapacitet på 20 GW vara tillräcklig för landets behov, men kraftverken går inte på mer än halvfart. Anledningen? Hela sektorn har gått i stå sedan abbonenter i landets oländiga fickor struntat i att betala (här råder djungelns lag), en skuld som spridit sig till från privata energiproducenter till statliga oljebolaget, och som beräknas överstiga 20 miljarder kronor.

Näringslivet, som baxnar under lasten av runt 14 procents reporänta klagar vidare på att skattebördan borde delas av fler. Somliga sektorer går idag närmast fria, så som jordbruket, men – vilket är knivigare att förstå – även finanssektorn och fastighetssektorn.

− Finanssektorn har en väldigt stark lobby. Varje gång politikerna har försökt beskatta dem sänker de helt enkelt börsen som utpressningtaktik, förklarar en ekonomireporter för mig över morgonkaffet.

Ett är säkert: han har det åtminstone inte tråkigt.

Fotnot: detta är ett krönikeutkast åt Affärsvärlden, och kommer att publiceras 22 April.

Annonser