Det är inte bara marshettan som börjat vibrera i Delhi. Det är politik i luften. Datumen till vårens parlamentsval har släppts, det ska hållas i omgångar mellan 16 april och 13 maj. De viktigaste frågorna har skiftat från forna tiders Roti, kapda och makaan (hindi för mat, kläder och hem)till bijli, paani och sadak (elektricitet, vatten och vägar). Från basbehov till infrastruktur.

Kongresspartiets öppna handflata

De stundande elektionerna börjar speglas i stadens reklampelare. Jag puttrar förbi Kongresspartiets öppna handflata och nedkokade slogan ”Kongress betyder progress”. Bilder på partiets ordförande Sonia Gandhi – den mördade premiärministern Rajiv Gandhis italienska änka – och den sittande premiärministern Manmohan Singh flankerar vägarna, och titt som tätt även Sonias son Rahul Gandhi.

Sonen förväntas med sina 38 år agera dragplåster åt de många unga väljarna. Men av den utbildade eliten anses han som en simpel medelmåtta, på tok för ung och oerfaren för att komma ifråga för premiärministerposten. Detta i ett land där det hindunationalistiska oppositionspartiet BJP leds av 81-årige LK Advani som minsann tänker hänga kvar en mandatperiod till.

Indisk politik är kaotisk. Till förra valet hade inte mindre än 230 partier registrerat sig och antalet har stigit sedan dess. Inget parti förväntas få en egen majoritet den här gången heller. Kongresspartiet, som fick 26 procent av rösterna i förra omgången, blev till stor del handlingsförlamats av sina tolv (!) koalitionspartier på vänsterkanten.

Meningsskiljaktigheterna ställdes på sin spets i somras över ett civilt kärnkraftsavtal med USA, vilket största allianspartnern, kommunistiska CPI, tuggade fradga över. CPI drog undan sitt stöd och det var bara med nöd och näppe (och generösa röstköp) som Kongresspartiet överlevde en förtroendeomröstning.

Förra veckan lanserades ett tredje politiskt alternativ, en koalition av regionala partier och partier på vänsterflanken som kallar sig Den tredje fronten. De förväntas gadda ihop sig med vänsterpartiet BSP, vars ledare Kumari Mayawati är guvernör i landets folkrikaste delstat, Uttar Pradesh, och suktar efter premiärministerposten. Blotta tanken får håret att resa sig på de flesta industrialister ”det skulle backa utvecklingen med 20 år” som en uttrycker det. Mayawati är en resolut dam som tillhör indiens lägsta kast och har sitt stöd bland de fattiga massorna, men är åtalad för korruption och knappast anses företagsvänlig.

Väljare som vill informera sig om de olika kandidaternas politik får det inte lätt. Ingen har nämligen brytt sig om att sätta ihop ett partiprogram än, såhär en och en halv månad inför valet. Däremot har duelleringen i media dragit igång. I tidningen Indian Express gick häromveckan en parlamentsledamot från BJP till helsidesattack mot Kongresspartiets och deras ”slappa kalkyler”, som låtit budgetunderskottet skena iväg till ”ohållbara 11,4 procent” nästa år enligt kreditvärderinginstitutet Standard & Poor som har sänkt Indiens kreditvärdighet från stabil till negativ.

Visserligen har Kongresspartiets spenderande till stor del varit riktad mot landets fattigaste. Skuldavskrivningar för bönder, en tiofaldigad utbildningsbudget och 100 dagars arbetsgaranti om året åt landsbygsborna hör till utgiftsposterna. Men utbredd korruption decimerar resultatet.

Strukturella reformer och en rejäl trimning av den dyra och snigelslöa statsapparaten står på mångas önskelista. Men regeringen har valt motsatt strategi och höjt lönen med i snitt 21 procent för fem miljoner statsanställda.Retroaktivt.

Om det är något man vet i världens största demokrati så är det att få nyckelväljarna på gott humör.

Annonser