Nog var det minst tio år sedan jag senast stötte på honom – en prydlig svart man med portfölj. Det var på den öppna platsen mellan varuhuset Bon Marché och hotell Lutecia.
Han hälsade artigt och inledde:
– Var inte rädd.
Sedan visade han upp ett kuvert och berättade han att han var på väg att skicka in en ansökan till universitetet, men saknade pengar till frimärken. Tio francs var vad han behövde, om jag minns rätt.
Misstänksam som jag är till naturen, undrade jag om han inte kunde gå till universitet och lämna in sin ansökan. Men det gick inte, den måste ha inkommit i brev med poststämpel.
Det lät i och för sig trovärdigt. Men som sagt, misstänksam är jag och han fick därför inga pengar.
Den här incidenten har gett mig dåligt samvete sedan dess. Naturligtvis handlade det om en begåvad man, nyligen kommen från ett fattigt land i Afrika och utan resurser.
Men häromdagen stötte jag på honom igen. Det var på metrostationen Notre-Dame-de-la-Lorette, alltså i en helt annan del av stan. Inte lika prydlig kanske, men annars sig ganska lik.
– Var inte rädd, inledde han och visade därefter upp ett kuvert.
I mer än tio år har han alltså kört med den här grejen. Det har kanske varit ett lukrativt extraknäck, såvida det inte rent av har varit ett levebröd.
Förstod han av mitt leende att vi hade råkats tidigare?

Annonser