Hjälp Johan Persson och Martin Schibbye i Etiopien

Igår var Korrespondenternas medlem Thomas Gustafsson på Publicistklubbens månatliga möte, där det framkom att det nu är för sent att  försöka köra med svenska pekpinnar mot Etiopien i fallet med de två svenska fängslade journalisterna. Regeringen har missat chansen. Nu återstår bara en sak trodde experter: Att Johan och Martins närmaste anhöriga kom ner och på plats vädjade för sina söner. Det skulle ge en annan bild av dem.

Problemet är därmed pengar. UD betalar inte ens advokaterna de fixat, ingen tidning eller annan uppdragsgivare kommer att betala något då de är frilansare.

På reportrar utan gränser finns en insamling. Donera och hjälp!

http://www.reportrarutangranser.se/artikelarkiv/78-arkiv/687-stoed-johan-och-martin-i-etiopien

”Regimen har sått en rädsla”

Tio år efter attackerna mot World Trade Center i New York  2001 känns efterdyningarna ännu av. Hanna Sistek talade med amerikaner om ”kriget mot terrorn”, hur det har påverkat samhället och vad de väntar sig nu.

Läs repet i Arbetaren Zenit

Kolla även in veckans Etc för en längre version.

 

 

 

 

Frihet i cyberrymden

 

Sitter i solen på Stanford-universitetets campus. Killen bredvid knappar på sin iPhone, kvinnan bakom bläddrar sin iPad och i kafeterian brer ett stim av silverfärgade Mac:ar ut sig.

Jag är här på konferens om innovationsjournalistik, framtidens kommunikation, kollektiv intelligens och you name it.

”2020 räknar vi med att allt som kan dra nytta av en nätverksuppkoppling kommer att vara uppkopplat”, spår Ericssons teknikchef Åke Ericsson på en av sessionerna.

Han målar upp följande scenario: du är på väg hem från jobbet och funderar du på vad du ska laga till middag. Det går att kommunicera med innehållet i ditt kylskåp (via RFID-taggar, eller radiofrekvens-identifieringsetiketter) och jämföra med olika recept online. En applikation i mobilen räknar ut vad du saknar och vips så har du inköpslistan!

All information kommer att sparas i det så kallade molnet – enorma serverstationer som nås via nätet – istället som idag på datorns hårddisk. Företagen kommer att krympa sina kontor, då den mobila tekniken tillåter de anställda att vara ute och träffa kunder med sina iPads i högsta hugg, istället för att uggla bakom skrivbord. Spår Ericssons teknikchef.

De senaste veckorna har jag träffat människor som fått mig att ifrågasätta det kloka i hans vision.

Bagram – det nya Guantanamo

Fängelset på USA:s största flygbas i Afghanistan har blivit nästa fångläger i ’kriget mot terrorn’, enligt människorättsgrupper. Detta sedan fångarna på den ökända Guantanamo-basen på Kuba fått rätt att höras i amerikansk domstol, en rättighet Bagram-internerna förnekas.

– I väsentliga aspekter har Bagram blivit Guantanamos tvilling, säger Hina Shamsi, chef för American Civil Liberties Unions nationella säkerhetsprojekt.

Och trots att Barack Obama vallöfte var att få slut på tortyren, så utsätts fångar för inhuman behandling på en hemlig separat inrättning – det ”svarta fängelset” på Bagram. Ex-fången Muhammad berättar för Arbetaren Zenit om sina upplevelser.

 

KABUL: Det är mitt i natten. Muhammad ligger och sover med resten av familjen, när hans fru plötsligt vaknar till. Någon sparkar på ytterdörren. Hon skakar om sin man, som inte fattar någonting, yrvaken, med rädslan som en plötslig knytnäve i mellangärdet.

–Vilka är ni? ropar han på pashto till inkräktarna.

Inget svar. Han letar rätt på sin kalashnikov och skjuter ett par varningsskott i taket.

Plötsligt exploderar ytterdörren och in väller mellan 50 och 70 amerikanska militärer, fullt utrustade med vapen och nattvision. De visar Muhammad en karta på vilken hans hus är inringad.
– Var är al Qaida-ledarna?, frågar de.

– Jag tänkte att det måste vara ett missförstånd, minns Muhammad.

De sätter på honom handfängsel och pulvriserar möblemanget i jakten på information. Rufsar sedan om hans hår och hänger på honom båda hans vapen (som han har licens för). Stoppar Muhammads fickor fulla av ammunition innan de tar bilder på den tillfångatagne ”terroristen”. Sedan får han en huva och allt blir svart. Han blir inknuffad i en helikopter. Efter flygturen väntar en lång och skumpig bilfärd innan kåpan slutligen tas av.

Muhammad befinner sig inne på USA:s hemliga fängelse, fast det förstår han först långt senare.

Fortsätt läsa på Arbetaren Zenits sajt

I Dalai Lamas fotspår

Lobsang Sangay är vinnartippad i det tibetanska premiärministervalet. Han växte upp utan rinnande vatten i en flyktingkoloni och undervisar nu på Harvarduniversitetet. Han vill nå ut till kinesiska folket, inte bara ledarna, och ses som en frisk fläkt av unga exiltibetaner.

DELHI: Med Dalai Lamas politiska abdikering veckan före valet fick plötsligt premiärministern för Tibets exilregering reell betydelse. Och trots att Lobsang Sangay vill följa i Hans Helighets fotspår så har han även sina egna tankar kring hur Kina kan tacklas.

”Se Kina som en pyramid. Börja med att influera toppen, men om det är svårt så försök med botten istället”, säger han.

Eller mitten för den delen. Lobsang har redan organiserat sju internationella konferenser kring Tibetfrågan på Harvarduniversitetet i USA och vill nu att dialogen ska föras på alla nivåer i samhället.

”Tibetaner och deras vänner över hela världen behöver ta alla initiativ till dialog”, säger han, när vi träffas över en kaffe i den indiska huvudstaden Delhi.

Läs porträttet i Amnesty Press

Valet hölls den 20 mars men resultatet kommer att dröja ytterligare minst någon månad.

Sveriges integrations-utmaning

I veckans nummer av Fokus skriver jag om integrationens utmaningar. Här är originalversionen av min text. Oredigerad.

Somalier är vår största invandrargrupp på senare år, som också haft det tuffast att ta sig in i samhället. Att de som kommit sedan millenieskiftet har fört med sig en allt striktare religionsutövning har inte gjort saken lättare. Men deras wahhabistiska variant av islam är ett modernt fenomen i Somalia. Fokus har grävt i de svenska förorterna och i Afrika, för att bättre förstå vad som försvårar livet för vår nyaste invandrargrupp. Och vad som får unga människor att välja terrorism i Mogadishu framför ett liv i Sverige.

RINKEBY/ANGERED/ROSENGÅRD/NAIROBI: Allahu Akhbar, Gud är stor! Böneropet klingar vackert, närmast sorgligt och den 200 personer stora massan av kvinnor böjer sig unisont till marken. De påminner om en skock fåglar i sina murriga färger, med slöjor ner till knävecken och i vissa fall fotknölarna. Kvinnorna mumlar allvarligt sina egna böner. Ceremonin är vacker.

”Salam aleikum”, hälsar jag när en ung tjej lägger upp ris och kebab åt mig utanför kvinnornas bönesal, vilket Rinkebyskolans gympahall förvandlats till. Under några heta julidagar liknar området mest ett litet Mogadishu. Afrikanska män i löst sittande vita kläder och virkade hättor och täckta kvinnor, i vissa fall med bara ögonen synliga, dominerar gatubilden totalt. Det är islamisk konferens och besökare har vallfärdat hit från hela världen, de flesta med somaliskt ursprung.

Mina bordsgrannar är flickor i tidiga tonåren som började täcka sig när de kom in i puberteten.

”Det är för att andra män inte ska se dig. Det är synd”, förklarar de med emfas.

De är födda i Sverige.

Att hyra en indisk livmoder

De gör det för sin familj. Pooja tjänar åtta årslöner på en nio månaders graviditet. Men än så länge är det en hemlighet – grannarna skulle inte förstå. Jag har tittat närmare på surrogatindustrin i Indien, dit allt fler västerlänningar vänder sig för att få barn.

Reportaget finns att läsa på Ottars hemsida.

 

Blasfemi-mord och ökad intolerans i Pakistan

Med mordet på minoritetsminister Shahbaz Bhatti bevittnade Pakistan sitt andra politiska dödsskjutning inom loppet av två månader. Allt på grund av landets kontroversiella blasfemilagstiftning som de mördade politikerna velat modernisera.

– Nu är vi ett land som lever i skräck, säger människorättsaktivisten I.A. Rahman.

DELHI: Shahbaz Bhatti hade gjort det till en vana att slinka ut bakvägen ur sitt hus, för att övernatta hos sin mor. Det kändes säkrare. Efter att ha uttalat sitt stöd för den kristna fembarnsmamman Aasia Bibi som i november dömts till döden i Pakistan för att ha förelämpat islam, så hotades han själv till livet.

Föga kunde Bhatti ana att attacken skulle komma på ljusan dag. Han skjöts ned på väg till jobbet i Islamabad av beväpnade män som enligt vittnen lämnade efter sig pamfletter på mordplatsen. ”Det här är straffet för den här förbannade mannen” stod det, undertecknat al Qaida och de punjabska talibanerna.

Bhatti var den andra politikern som fått sätta livet till efter Aasias Bibis kontroversiella dödsdom i november ifjol. Bakgrunden till fallet var att Bibi erbjudit sina grannar ett glas vatten när de alla plockade bär en varm sommardag 2009. De muslimska grannfruarna ska ha vägrat att dricka, då vattnet – berört av en fattig kristen – ska ha varit ”orent”. Vad som hänt därefter är oklart. Bibi förnekar att hon kränkt islam, men på grund av blasfemilagarnas utformning – det är emot lagen att upprepa eventuella kränkningar, även i rättssalen – så är det svårt att gå till botten med fallet. Vilket är precis vad människorättsgrupper har hävdat är problemet med blasfemilagarna. De är rättsosäkra och har missbrukats, inte minst av affärskonkurrenter och i landdispyter, enligt I.A Rahman, generalsekreterare på Pakistans kommission för mänskliga rättigheter, HRCP.

Kapitalism, korruption och motstånd. Om att inte ropa hej som investerare i Indien

DELHI: Hur ”utvecklar” man egentligen en ekonomi, ett samhälle, en nation?

Frågan har ställts på sin spets här i Indien de senaste veckorna, efter att landets största utländska direktinvestering fick grönt ljus av miljödepartementet. Det är den koreanska gruvjätten Posco som ska integrera malmbrott, stålfabrik och hamn för 76 miljarder (!) kronor i den fattiga delstaten Orissa.

Men än är inte sista ordet sagt.

Invånarna i området rasar. Redan för ett år sedan tackade de nej till projektet, som de enligt lagen Forest Rights Act har vetorätt emot. De vill inte flytta ifrån sina åkrar. De vill bevara den ekologiska mångfalden och tror inte att vattnet i floden Mahanadi räcker åt både dem och fabriken. Delstatsregeringen kontrar med att påstå att lejonparten av de 1600 hektar mark som projektet kräver redan är i statlig ägo, även om det tagits i illegalt bruk av de boende. Samt att skogslagen ändå inte gäller då invånarna bara bott där i 49 av de 75 år som lagen stipulerar för att träda i kraft.

”Delstatsregerigen har förfalskat och manipulerat dokumenten”, påstår Prashant Paikray, talesperson för den lokala motståndsrörelsen POSCO Pratirodh Sangram Samiti.

Trots att den federala regeringens egna utredare kommit fram till att projektet inte borde genomföras valde politikerna i Delhi ändå att gå på delstatsregeringens linje.

Att politikerna bryter sina egna lagar är tyvärr kutym.

Den större frågan är: vad för slags utveckling ligger i samhällets intresse?

Att ”hålla” sig med kvinna i Indien

Utvecklingen av kvinnors rättigheter här i Indien kan liknas vid en tango. Ett steg fram, två tillbaka och en ständig överraskning runt hörnet.

 

Domen den 21 oktober i högsta domstolen innehöll ännu ett oväntat benkast.  Det började lovande, med att HD erkände sambors rätt till finansiellt understöd av sina partners. Detta har tidigare endast tillfallit gifta kvinnor.

Men sedan kom en surpris.

I sina försök att bena ut vad samboskap de facto är, snubblade domaren till. Han skrev att ”Om en man har en ”keep” – (svensk översättning saknas lyckligtvis) som han försörjer och nyttjar framför allt sexuellt och/eller som en tjänare, då räknas inte detta som ett äktenskapsliknande förhållande”. Att endast tillbringa helger ihop, eller ha one-night stands var inte nog för att räknas som sambo, fortsatte domaren.

 

Hans ordval har rivit upp en storm av protester. Den starkaste kom från en juristkollega – och känd feminist – som författat lagen mot våld i hemmet, som sambolagen nu baserar sig på. Hon stod upp i rättegångssalen och protesterade mot ordet ”keep”.