Goncourtpriset

PARIS Vid lunchtid första onsdagen i november är det stor uppståndelse på det lilla torget Place Gaillon nära Opera Garnier. Runt torget och på tvärgatorna står TV-bussar med riggade parabolantenner på taket.

Inne i restaurang Drouants foajé är en skog av kameror och mikrofonspön riktade mot trappan, som leder upp till övervåningen. Snart ska sekreteraren i Goncourtakademien komma nedför trappan för att berätta vem som är årets pristagare.

Precis klockan 13.00 står han där och läser upp en kort deklaration.

I sista omgången har det varit fyra kandidater till priset. Samtliga befinner sig nu i närheten. Därför dröjer det inte länge förrän taxin med den utvalde anländer.

Under ett obeskrivligt tumult leds pristagaren till den runda matsalen, där akademins tio ledamöter just har avverkat förrätten på sin årliga pristagarlunch.

Därinne vidtar en kaotisk presskonferens. Pristagaren ansätts med frågor från alla håll och får på alla möjliga sätt tala om hur lycklig han är.

Och lycklig har han anledning vara. Visserligen är prissumman ytterst modest, 10 euros. Men prisboken kommer inom den närmaste tiden att sälja i flera hundra tusen exemplar.

Årets pristagare heter Alexis Jenni. Han är en biologilärare från Lyon, som kallar sig själv ”söndagsförfattare”. Titeln på hans prisbelönta bok är L’Art français de la guerre.

Bönestund på gatan

PARIS För tusentals afrikaner börjar drömmen om Frankrike på Rue Myrha och Rue des Poissonniers. Det är förmodligen de två mest kända Parisgatorna i Afrika.

Rue Myrha och Rue des Poissonniers är huvudstråk i Goutte d’Or – stadsdelen till vänster när man åker med metron från Barbès mot La Chapelle.

Mimosa

I slutet av februari är kullarna ovanför Mandelieu gulfärgade. Då blommar mimosan. Den lyser gulare än solen.

Vid den här tidpunkten finns det blommande mimosa överallt längs Franska Rivieran. I var och varannan trädgård finns mimosa.

Men ingenstans finns så mycket som ovanför Mandelieu. Från tätorten nere vid vattnet och ett par mil uppåt mot Tanneron och Auribeau vandrar man genom en gulfärgad skog. Mimosan växer i stora buskage, men också i form av högväxta träd.

Den naivaste religiositeten

Invid en port i nedre delen av rue de Bac sitter en skylt med texten ”La chapelle de la médaille miraculeuse.”

En lång gång leder till den mirakulösa medaljens kapell. Till vänster i denna gång är muren täckt av små marmorplattor med korta budskap. På de flesta står det bara ”Merci à Marie” och sedan några initialer.

Tur i oturen

PARIS I omgivningarna kring metrostationen La Chapelle står alltid klungor av sysslolösa män i oviss väntan på bättre tider. Jag vet mycket väl att detta är en trakt där man bör vara lite försiktig om man inte riktigt verkar höra hemma. Ändå hände detta:

Romain Gary

Foto: Wikimedia Commons/MU

PARIS Utanför ett av husen i byn Roquebrune-Cap-Martin invid Medelhavet finns en skylt som anger att Roman Gary ofta vistades här under den tid han var gift med den engelska författarinnan Lesley Blanch.

Jag tänkte att då borde det rimligtvis också finnas en skylt utanför det hus på Rue de Bac i Paris, där Gary hade sin fasta bostad från 1963 till 1980, då han begick självmord.

Två kufar

Walter Benjamin

PARIS På biblioteket i kulturhuset Centre Pompidou sitter ofta en man som ser ut som en luffare. Han har en stickad mössa neddragen över öronen och bredvid sig har han en stor kasse med kläder.

Men jag gissar att det här inte är någon helt vanlig luffare eftersom han alltid verkar vara indragen i intensiva studier. Förmodligen är det något speciellt ämne som intresserar honom, men jag har hittills varit alltför finkänslig för att försöka snoka reda på vilket.

Théâtre Antoine

PARIS Högt uppe på den stora, lummiga, Boulevard Strasbourg ligger en teater, som heter Théâtre Antoine och som numera inte gör mycket väsen av sig. Där spelas pjäser som inte får särskilt mycket uppmärksamhet och med skådespelare som inte är särskilt kända.

Men en gång i tiden var denna teater banbrytande, vilket det inte är många som känner till. Där spelades teater på ett nytt sätt. Det var realistiska pjäser, som utspelade sig i samtiden och som framfördes av skådespelare i vardagskläder på en scen utan målade kulisser och med bara några enkla föremål som rekvisita.

August Strindberg åstundade hett att få bli spelad på denna ”moderna” teater. Han skrev en pjäs, som han trodde skulle passa och skickade den till teaterchefen André Antoine. Det var ”Fröken Julie”.

Efter flera år av mer eller mindre oblyga påtryckningar och med hjälp av diverse mellanhänder nådde Strindberg sitt mål. I januari 1893 hade ”Fröken Julie” premiär på Antoines teater.

I ett brev till en ungdomsvän skrev Strindberg.
”Min ungdomsdröm har blivit uppfylld.”

Folkfest

PARIS Varje lördag drar demonstrationer genom Paris. Men denna lördag är den större än vanligt.

Det handlar om rätten att få sluta jobba vid 60, som nu, i stället för vid 62, som regeringen bestämt.

Det är en protestmarsch, naturligtvis. Men lika mycket en folkfest, som det verkar. Man dansar, sjunger, bullrar och stökar ut sig. Många gör anhalt på någon av barerna längs vägen. Medan fanor och standar defilerar förbi utanför fönstren i en till synes oändlig kortege, gläds man över att ha kommit samman i en gemenskap mot överheten.

Jag har en känsla av att det är något väldigt franskt över allt detta.

Labyrinten i Chartres

CHARTRES Chartres ligger mitt ute på en av de enorma slätterna söder om Paris.

När man närmar sig staden norrifrån, ser man katedralen på mer än en mils avstånd.

Denna morgon är den belyst av ett starkt solljus, som får den att framstå som en hägring. En tysk turistbuss har stannat vid vägkanten och passagerarna har stigit ut för att ta bilder av den märkliga synen.

Katedralen i Chartres är verkligen imponerande. Den är större och rikare utsmyckad än de flesta andra. De mångfärgade votivfönstren saknar motstycke.

Men det mest intressanta är ändå labyrinten i mitten av den väldiga kyrkgången. Denna labyrint är inristad i stengolvet, den är cirkelrund och har en diameter av 13 meter.

Under Medeltiden lär det inte ha varit helt ovanligt med labyrinter i kyrkorna. Men sedan dess har de allra flesta blivit utplånade.

Därför är labyrinten i Chartres numera att betrakta som unik. Desto mer märkligt att den inte är omnämnd med ett ord i den officiella skrift, som finns tillgänglig på många språk i butiken invid entrén.

Förmodligen är det så att labyrinten förknippas med mystiska medeltida riter, som inte längre är förenliga med den rätta läran.

Men det kan också finnas en annan förklaring.

Denna dag, och förmodligen också alla andra, är det många av kyrkobesökarna som ägnar sig åt att cirkla runt i labyrinten. För en del av dem kanske det handlar om någon slags religiös ritualhandling, där labyrinten representerar livet med alla dess irrgångar. Men de flesta ger mest intryck av att ha funnit en roande sysselsättning. Och det kan ju ändå inte vara meningen – att man ska hålla på med sådant i kyrkan.