Soulages

Peinture 202 x 327 cm, 17 janvier 1970
© Adagp, Paris 2009
samt
Peinture 260 x 202 cm, 19 juin 1963
© Adagp, Paris 2009

PARIS Soulages påstås vara Frankrikes mest framstående nu levande konstnär. Ägnas just nu en stor utställning på Centre Pompidou. Fullt med folk. Inte konstigt. Har varit massor av uppmärksamhet i alla medier. Har blivit ett kulturellt ”måste”.
Soulages målar bara svart. Nästan. Becksvarta tavlor med ränder. Tavlor bestående av några snabba drag med bred pensel.
Bluff eller mästare? Jag skulle vilja ha svaret på den frågan.
Människorna går omkring bland de svarta tavlorna lika förvirrade som jag. Vad söker vi? Livets dolda mening i det svarta? Lösenordet som får ordning på allting?
Jag undrar: Soulages, skulle han ha målat så här om han bodde i en hydda i Alperna, med direkt tillgång till naturens alla skiftningar och inte, som nu, framlevde sina dagar i en spatiös Parisateljé?
Detta skulle jag vilja veta. Jag skulle vilja gå till botten med det här.

Så här skrev jag spontant, efter att ha lämnat utställningen.
Sedan dess har jag försökt ta reda på lite mer. Naturligtvis finns det en retorik kopplad till denna konst.
Soulages har ganska vitt och brett utvecklat tankar om sitt verk. För honom har fascinationen för den svarta färgen att göra med dess dominans över alla andra färger, över det faktum att det kan utgå ett paradoxalt ljus från det svarta…
De svarta tavlorna har inget budskap, de får sin mening av betraktaren, som ställs inför dem.
Ja, så låter han. Själv vet jag fortfarande inte vad jag ska säga…

Shalit mot Barghouti

Kommer israelerna att släppa Marwan Barghouti mot Gilad Shalit? Det är en het fråga bland israeler och palestinier. Enligt tidningarna är ett frisläppande av den den israeliske soldaten som kidnappades sommaren 2006 och sedan dess hållits fången på Gazaremsan nära förestående. Men frågan är om Israel går med på Hamas krav om att de msåte släppa över 1 000 palestinska fångar bland dem Marwan Barghouti.

Marwan Barghouti avtjänar fem livstidsstraff för planerade attacker mot israeliska soldater under den andra Intifadan. Han framställs ofta som en stark palestinsk ledare som vore den bäste att efterträda Mahmoud Abbas som anses svag. Han har också bra kontakt med Hamas och skulle kunna ena palestinierna igen. Det är många som har höga förhoppningar på honom. För Hamas skulle det vara en stor triumf.

Men kan den israeliska regeringen gå med på detta? Det är den stora frågan. Enligt de senaste uppgifterna har förhandlingarna än en gång hamnat i svårigheter något frisläppande är åtminstone inte aktuellt de närmaste dagarna.

Kalkonen Courage överlever Thanksgiving-helgen

NEW YORK På denna länk kan ni se hur det såg ut när president Obama benådade inte bara en utan två kalkoner från North Carolina vid Vita huset tidigare idag. (Denna version av WordPress tillåter dessvärre inte inbäddning av videosnuttar.)

Nå, man får bara se den ena kalkonen, Courage. Den andra kalkonen i sammanhanget heter Carolina och får göra Courage sällskap till Disneyland i Florida, där det tydligen finns en kalkonfarm som tagit sig an alla presidentbenådade kalkoner.

Det är ett ganska kul framträdande, kolla på klippet om ni har tid. Obama antyder att han gärna hade ätit upp Courage, och att denne har Sasha och Malia att tacka för sitt liv. Malia säger att han ser ut ”som en stor kyckling”.

Francos anhängare samlas – men de är få

Francoanhängare i Madrid. Foto: THOMAS GUSTAFSSON

MADRID Under helgen har Spaniens gamla och nya Francoanhängare haft sin högtidsstund med anledning av att det var den 20 november som Franco dog.

När diktatorn avled 1975 var det miljontals som samlades på Plaza de Oriente här i Madrid för att hylla honom. De följande åren var det stora samlingar på dödsdagen.

Nu är falangisternas antal i hela landet bara något tiotusental. Vid Francos grav i det jättelika Valle de los Caidos strax utanför Madrid är det förbjudet att hylla honom, men den 20 november samlades ändå sörjande där för för att delta den dagliga mässan, en av dem Francos dotter. Fler än 700 var de inte.

Närmaste söndag i anslutning till dödsdagen, i år var det söndagen den 22 november, är det alltid samling på Plaza de Oriente för Francoanhängare. På falangisternas hemsidor talas det om att tusentals dök upp i söndags. Dessa siffror ser dock annorlunda ut i verkligheten. När det här inläggets skribent var på plats i söndags var det inte mer än några hundra. En underlig samling och blandning med äldre herrar och unga män i militärkängor. Bilden här ovan togs vid tillfället.

Det man kan fundera på är att i de länder i Europa där högerdiktatorerna satt kvar efter andra världskriget — i Spanien,  Portugal, Grekland — är nynazismen i dag väldigt svag. Där vet man uppenbarligen vad det innebär att leva i en diktatur.

I de länder där högerdiktaturerna hade en kort blomstring men besegrades — Tyskland, Österike, Italien, Norge, Danmark — är däremot nynazismen stark i dag. Där glorifieras nazismen och fascismen. Vad det beror på kan man naturligtvis fundera över.

Thomas Gustafsson

På pressträff med POTUS i Vita huset

WASHINGTON/NEW YORK Häromveckan när jag besökte huvudstaden var jag med om något som inte händer varje dag – jag satt på en pressträff i Vita husets västra flygel, där självaste POTUS (President of the United States) dök upp.

I pressrummet finns USA:s stora medier – TV-bolagen, radiokanalerna, nyhets-byråerna och dagstidningarna – representerade med permanenta medarbetare, alla redo att rapportera om utspel och nyheter. Och eftersom det bara ligger en kort promenad från Ovala kontoret, president Obamas basläger, skulle man kunna tro att han infinner sig så ofta han kan.

Men icke. Hittills har han bara varit med på två stycken pressträffar under sin tid som president. Detta var den andra, och han var bara med i drygt tre minuter – utan att ta några som helst frågor:

(Undertecknad skymtar på en stol i den bakre raden, exempelvis vid ≈3.25.)

Det är ändå dubbelt så många gånger som föregångaren. Under George W Bushs åtta år som president dök han bara upp på en enda så kallad press briefing. (Däremot håller presidenterna då och då regelrätta presskonferenser, med utrymme för ett begränsat antal frågor – då i en särskild lokal i Östra flygeln av Vita huset, eller när de är på resa någonstans.) Skulle presidenten börja besvara frågor skulle han aldrig komma därifrån…

En lag som ingjutit mod

Den 2 juli legaliserades sexuellt umgänge mellan samkönade vuxna i Indien. Jag gav mig ut i nattvimlet för att höra hur lagändringen påverkat människors liv.

DELHI: ”Everybody’s free… feel good!” Händer i luften, hoppande, svettigt dansgolv. Pegs ’n Pints är en liten intim klubb i Delhi ambassadkvarter, med tung bas och discokula. Det är tisdag och HBT-klientelet – framförallt män – fyller stället, liksom de gjort de senaste 5-6 åren.

− Samhället är helt enkelt mer öppet sedan i somras, vittnar en jordnära trettioårig man i baren, på min fråga hur livet ändrats sedan legaliseringen.

− Efter 377 (lagen som ändrades) har fler kommit ut, både i media och privat. De hyrde hela stället och hade ett jätteparty för att fira, berättar Davender Soni, som är chef för Pegs ’n Pints.

Kevin, 23, är en tvärhand hög och frapperande feminin med ett obändligt  självförtroende.

− Det kallas för Templet, skrattar han om Pegs ’n Pints. Han har hängt här sedan 16 års ålder och ikväll kommer ikväll i sällskap av Rahul, 25. För dem har lagändringen inte gjort någon stor skillnad.

− Vi har alltid varit öppna. Och så länge ingen i min familj bryr sig så spelar det ju inte roll, menar Kevin.

Men när han pluggade i Chennai, nere i sydindien, var livet svårare. Stan är mer konservativ och saknar trots sina 7 miljoner invånare en HBT-scen.

Nere i Bangalore hör Akkai Padmashali till frontfigurerna inom HBT-rörelsen. Det har legat många demonstrationståg och stark lobbying bakom lagändringen, påpekar han, men trots detta är kännedom kring HBT-frågorna begränsad till metropolerna. På landsbygden vet ingen ens vad bokstavskombinationen står för. Akkai är öppen med sin sexuella läggning men blir ofta ifrågasatt av den enkla anledningen att han och hans partner inte kan få barn.
Men han märker ändå att attityderna sakta ändras, inte minst tack vare den – med hans egna ord – ”historiska lagändringen”.

− Tidigare var många rädda för att komma ut. Du kunde få tio års fängelse, eller livstid. Lagändringen har ingjutit mod i oss som grupp, säger han.

Italiani brava gente

ITALIEN: En kvinna har dödats i ett nytt sexbrott i Italien. Inget nytt under solen tyvärr.

Men skillnaden ligger i hur tidningarna skriver om det, och hur folk ser på det. Den här gången blir det ingen risk för lynchning och inga demonstrationer för ökad säkerhet i samhället.

Offret var denna gång invandrare och mördaren italienare. Det är i dag, år 2009, något som gör att den italienska allmänheten inte blir specellt upprörd. När en invandrare dödade en italienska för två år sedan, gick till och med den dåvarande vänsterregeringen så långt att de pekade ut en hel folkgrupp och började samla ihop invandrare från det landet.

Grannen, som kommer från samma land, fick svårigheter på jobbet efter detta. Deras då sex-årige son fick problem i skolan. Våra andra grannar började tittade misstänksamt på dem.

Protest mot musik på schemat

Kuwait har drabbats av en ny politisk konflikt sedan utbildningsministern beslutat att eleverna ska få betyg i musik. Det har upprört ärkekonservativa Salafiislamister som hävdar att Islam förbjuder musik.

_ Vi vill inte att våra skolor ska bli utbildningscentrum för dansare, säger en parlamentsledamot.

Jante

PARIS Förre presidenten Jacques Chirac ska åtalas.
 Äntligen har rättvisan hunnit ikapp honom, säger jag – präglad som jag är av svenskt rättspatos. Hoppas han får det straff han förtjänar.
Chirac är en genomkorrumperad typ, som de flesta andra politiska potentater i sin generation. Detta borde alla veta.
Ändå är reaktionerna, i högsta grad, blandade:
 Han är en gammal man och borde lämnas ifred.
 Han är anklagad för oegentligheter, som härrör från början av 1980-talet. Det borde få vara glömt nu.
 Han har ju ändå varit Frankrikes president. Att åtala honom är nästan att smutsa ned Republiken.
Ja, så kan det låta bland vanligt folk.
Det är bara att konstatera: Här i Frankrike råder en annan mentalitet – mer fördragsam, skulle man kunna säga. Jantelagen gör sig mindre gällande. Men det beror i sin tur på att folk här är mer hunsade och det redan sedan barnsben. Alla har tidigt fått lära sig att veta sin plats – och är därför mindre avundsjuka på dem som har lyckats bättre.

Längtar efter mer (fler) medier

NEW YORK Den här veckan har Bloggvärldsbloggen språktema, och språk är sannerligen något man som utlandsboende och journalist funderar över – ständigt.

Jag startade rentav en gång en språkblogg enbart för att älta allehanda språkfunderingar och för att uppmärksamma roliga, intressanta och fula ordbildningar och uttryck.

Tyvärr för den bloggen en tynande tillvaro, men nog skulle det gå att fylla den med många, många inlägg om dagen…

En intern diskussion på Korrespondenternas mailinglista har dock fått mig att reflektera – inte för första, och knappast heller för sista gången – över hur människor föredrar att böja ordet (mass)medium i plural. Jag förespråkade medier; en kollega föredrog – med hänvisning till sina latinstudier på gymnasiet – media.

Jag tycker att denna språkvårdsfråga är extra intressant, eftersom dessa ord är så vanliga – inte minst i vår bransch! – och språkbruket så skiftande. Kolla bara på våra branschtidningars titlar: Medievärlden respektive Dagens Media.